Socialdemokratins klassiska styrka är pragmatismen och maktinriktningen. Från borgerligt håll fnyses ofta åt att S ”vill ha makten framför allt.” De borgerliga borde snarare se att bjälken i sitt eget öga är bristande maktinstinkt innan det klagas på socialdemokratin. Vilket denna höst och januari mycket väl illustrerar. Att de borgerliga misslyckades att bilda regering med de förutsättningar som fanns i riksdagen är enkelt uttryckt mycket dåligt. Satta i ett motsvarande läge skulle Socialdemokraterna aldrig ha tvekat på grund av SD. Tro mig på mina ord.
Mer att läsa: För många extremister.
Nu öppnade det klassiska borgerliga inbördeskriget återigen för en S-regering. Men självklart har även S tilltagande problem. Den gamla enpartitiden är förbi sedan länge. Socialdemokraterna får knixa och knaxa mer än vanligt för att få till det. Förra mandatperiodens samexistens med V och MP har nu utökats med de två små liberala partierna C och L.
Utspädningen innebär givetvis risker. Konstigt vore det annars. Svärmen av liberal/vänsterpartier runt S skapar större risker än vanligt. Socialdemokraterna kan behöva släppa den konservativa flanken obevakad för att hålla sig väl med de liberala. Där finns den stora risken för socialdemokratin och för Sverige. Förra mandatperioden åstadkoms stabil politik då det behövdes genom uppgörelser med framförallt Moderaterna. Nu har S en egen liberal/vänstermajoritet att vårda vilket kan få politiken att driva iväg långt bortanför allfarvägarna.
Utöver de fyra partierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som skrivit under utkastet till ”Sakpolitisk överenskommelse” så nämns ytterligare ett parti i texten: ”
Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”
För att få igenom det sakpolitiska utkastets förslag till statsminister så krävs pikant nog att Vänsterpartiet inte röstar nej i voteringen på onsdag förmiddag.
Det ska bli intressant att höra hur Jonas Sjöstedt på onsdag – eller om gruppledaren får äran att föra ordet – motiverar att partiet släpper fram en regering där det explicit sägs rakt ut att en grundläggande målsättning är att V inte ska ha något inflytande.
Saken är säkerligen omhändertagen på något sätt. Men priset måste vara rimligt högt för den nya regeringen. Vänsterpartiet skulle säkerligen kunna gå starkt i ett extraval som utlösts av att partiet satt ner foten och stoppat en regering som vill gå i ”riskkapitalbolagsdirektörernas ledband och hota tryggheten för hyresgäster och löntagare” eller hur det nu brukar låta från det hållet.
Så det vill till något extra för att V ska släppa fram en regering som i sitt program pekar ut att V inte ska ha något inflytande. Jag tror inte det räcker med några fraser om att ”detta skattesänkande och rikemanskramande” alternativ trots allt är bättre än en regering med ”nazism, fascism och rasism” på programmet.
Som sagt. Ska bli intressant att lyssna på.
Widarvideo: Allt mer bisarr regeringsbildning.
Övergång till utredningsregering
Det kommer att våras för utredarskrået under mandatperioden; den saken står klar. Jag har då aldrig i mitt liv sett så många förslag på utredningsuppdrag som i den ”sakpolitiska överenskommelsen.” Att komplexa saker behöver utredas och analyseras; det är självklart. Anhopningen av utredningar är dock så manifest i dokumentet att sakpolitiken faktiskt höljs i dunkel. Vilket kanske är nödvändigt med tanke på all den misstro som finns lagrad mellan partierna?
Mer att läsa: Hör finns den politiska mitten.
Jag har absolut inga problem med att Socialdemokraterna byter ut V mot C och L som särskilt gynnade oppositionspartier. Landar många av de utredningar som finns i utkastet på goda och vettiga slutsatser som dessutom också genomförs så är mycket vunnet med det.
Problemet är ett annat i mina ögon.
Utöver att huvuddelen av de 73 punkterna i överenskommelsen är kostnadsdrivande för det allmänna utan att jag kan ana beredskapen för motsvarande besparingar, så är ett grundproblem att regeringens attityd och utstrålning blir mer liberal även på de områden där mer konservativ stramhet är av nöden. Utredningsbeskeden om nej till nya grund- och gymnasieskolor på religiös grund och om införandet av språkkrav för att bli medborgare i Sverige är helt ok. Förstås. Men de har högst marginell inverkan på verkligheterna.
I den utredning/kommitté som enligt överenskommelsen ska ta sig an dessa frågor så uttalar de fyra partierna att de gemensamt ska driva införandet av ännu en ”humanitär skyddsgrund” för att få uppehållstillstånd i Sverige och de är också eniga om att åter liberalisera anhöriginvandringen; som redan idag utgör den avgjort största invandringsgruppen och det viktigaste integrationsproblemet.
Verkligheterna finns kvar
Utöver det helt nödvändiga beskedet om att den tillfälliga lagen ska förlängas i två år så är detta i stort det hela på det invandringspolitiska området. Vilket är mycket illavarslande för Sverige och för Socialdemokraterna. Flera regeringar har misskött invandringspolitiken under många år. Vilket nu påverkar Sverige på i stort sett alla samhällsområden från pensionssystemets finansiering, finansieringen av kommunernas vård/skola/omsorg, polisens utmattningssymptom, ökad risk för terrorbrott, försämrade skolresultat och till skyhög arbetslöshet i stora invandrargrupper.
Invandring/folkvandring är en naturlig del av tillvaron i världen och i Sverige. Givet vår mycket generösa välfärdsstat vars grundläggande finansiering är beroende av hög produktivitet och högt arbetskraftsdeltagande så är det dock centralt att invandringen totalt sett hålls på låga nivåer. Övergångsregeringens migrationsminister Heléne Fritzon har nämnt antalet 14 000 per år som en riktsiffra. Av detta återfinns emellertid inte något alls i den sakpolitiska överenskommelsen. Vilket är mycket oroande. Verkligheterna finns nämligen kvar därute.
Widar Andersson