Widar Regeringsbildningsproblem är väldigt ovanliga i Sverige. 1958 fick man ta till ett extraval för att lösa upp knutarna efter samregerandet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet.. Efter lite stök och brök släppte S och C fram en ren folkpartiregering 1978. 2002 var det lite gurgel och folkpartiuppvaktning av Miljöpartiet innan "Vi-sitter-kvar-Persson" tog hand om rodret. Och nu 2018/2019 lär det förmodligen behövas ett extraval för att få bättre ordning på saker och ting. Det enkla svaret på varför det vanligtvis har gått så smidigt att bilda regering under snart hundra år är att Socialdemokraterna har dominerat så pass stort att regeringsfrågan oftast har varit en ickefråga.

Det enkla svaret på varför det går extra knackigt med regeringsbildandet nu är att Socialdemokraterna inte längre är så dominanta. Och det finns heller ingen tydlig borgerlig ersättare för S som fallet var då Alliansen styrde 2006-2014. Däremot har Sverigedemokraterna stigit in på banan med sina 18 procent. SD består i allt väsentligt av tidigare väljare till Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är invandringsfrågan i vid mening som gjort det möjligt för SD att kunna attrahera stora grupper väljare från de två partier som gärna och ofta beskriver varandra som huvudmotståndare med radikalt annorlunda politik och värderingar.

Det är dessa tre faktorer - tappad S-dominans, borgerlig försvagning/splittring och växande SD - som gör läget extra kinkigt här och nu.

Mittfältet i svensk politik definieras av vad de tre största partierna är någorlunda överens om. I de senaste opinionsundersökningarna från Ipsos och Novus har S, M och SD uppemot 70 procent av väljarna i sina led. Dessa tre partier utgör inget regeringsalternativ. Men de konstituerar den sakpolitiska mitten av politiken just nu. Det betyder att i det långa loppet bör till exempel stramt reglerad invandring, mer assimilationsinriktad integration, satsningar på rättsstaten/försvaret och på ordning och reda och kunskap i skolan, utfasning av tiggeriet, förstärkt sjukvård och högre lägstapensioner stå i fokus för kommande regeringsbildningar.

Visst kan man som DN: s och Aftonbladets ledarsida tycka illa om detta och istället önska sig att mitten i politiken befann sig ungefär där MP, C, L och V befinner sig. Men så är det inte. Inget ont om dessa partier, finns en hel del vettigt och bra även där naturligtvis. Men som regeringsbildningsgrupp är de närmast att betrakta som en ytterlighet visavi lejonparten av väljarna. En sak är säker: En socialdemokrati som involverar sig för djupt med ytterligheter kommer inte att kunna erbjuda några stabila regeringsbildningsalternativ.