Så kom den då. Den där opinionsmätningen från ett vanligt och hemtamt opinionsinstitut; i det här fallet Demoskop i en vanlig och hemtam tidning som Expressen: Den där undersökningen där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är nästan på vippen lika stora. Det skiljer delar av procentenheter mellan de båda partierna. S får 23, 1 procent av väljarna. SD 22, 9 procent.
Det är hugget som stucket vilket av partierna som är störst. Lägg därtill att Moderaterna når upp till nästan 20 procent. Var och en förstår att medborgarnas intresse för liberala vänstersvängar när det gäller invandring och integration är mycket begränsat.
Sverigedemokraternas framgångar ska inte framförallt uppfattas som andra partiers misslyckanden. Det var mycket längesedan som SD var ett parti som kunde ”hanteras” av de klassiska maktpartierna S och M.
Mer att läsa: När Åkessonnoja slår gängmorden.
Vi kommer aldrig att få veta hur det egentligen förhåller sig. Men personligen är jag av den uppfattningen att mycket hade kunnat vara annorlunda om S och M – eller i vart fall S eller M i regeringsställning – hade agerat kraftfullt och direkt mot tiggeriet och mot de historiskt sett höga invandringsnivåerna under de senaste 15 åren.
Turligt för SD så föll det sig så att vare sig tiggeri eller invandring har passat in särskilt bra i de dagspolitiska agendorna som har styrt tillvaron för S och M under den period då Sverigedemokraterna växte sig starka.
Socialdemokrater och moderater har antingen varit upptagna med att regera eller med att opponera mot regerandet. Ingendera av positionerna har haft något större utrymme eller bedömt intresse av vare sig tiggeri eller invandring. SD fick därmed hela spelplanen i de frågor som engagerade och oroade medborgarna mest.
Mer att läsa: Befria sig från Sverige.
Att få hela spelplanen är inte synonymt med att också kunna ta hand om hela spelplanen. Mycket har talat emot SD. Det egna partiets ofärdigheter och extremister från järnrören och framåt har självfallet varit bromsoljor i framryckningen. Den samlade kampanjen mot SD från övriga partier och från medierna har också bromsat tillväxten. Men när år lagts till år så har motgångarna vänts till framgång. SD har blivit skickligare och mer medborgaranpassade. Människor långt utanför SD: s valkretsar har också upprörts över vad som på goda grunder upplevs som mobbing mot SD från medierna och från övriga partier.
I Demoskops mätning ser vi svart på vitt att skiftet närmar sig. SD framstår alltmer som en arvtagare till S. Partierna påminner om varandra på så många sätt. Sverigedemokraterna växer också på moderaternas bekostnad. Men den tillväxten handlar nästan uteslutande om invandringsfrågan. För Socialdemokraterna är riskerna större än så. Sverigedemokraterna är ute efter att ta socialdemokraternas plats.
Jag tror att det är några avgörande år för Socialdemokraterna här framöver. Sedan Mona Sahlin tvingades att ta med Vänsterpartiet i den MP-gemensamma utmaningen mot Reinfeldtregeringen 2010 så har det myrsteg för myrsteg gått bakåt.
S möjligheter att på allvar ta sig an de tunga frågorna tiggeri/invandring har försvagats genom de konstellationer som man valt att ingå i och genom den fascism/rasism/nazism-retorik man valt att stödja och upprätthålla och premiera.
Gjort är gjort och spilld mjölk är spilld och allt det där. Och det är sannolikt inte kört. Socialdemokratins fenomenala regeringsrekordinnehav i Sverige handlar inte om ideologier av något slag. Däremot är framgångarna ett resultat av att ligga nära stora och breda medborgaruppfattningar om viktiga frågor. Det är det man har missat på senare tid. Man förväxlade sunt medborgarmotstånd mot tiggeri och höga invandringstal med Hitler och rasism. Då går det som det går.
Widar Andersson