Tidigare i veckan släppte ESO – statens expertgrupp för studier i offentlig ekonomi – en rapport där integrationspolitiken i Sverige jämförs med hur dylik politik tar sig ut i några andra nordeuropeiska välfärdsländer som till exempel Danmark och Nederländerna.
Alla länder har betydande problem av varierande slag. Sverige märker ut sig genom att kombinera en klart mycket högre invandring än övriga länder med en sällsynt skådad kravlöshet. I den undersökta kretsen av länder – där även Norge och Tyskland ingår – är det inget annat land än Sverige som beviljar permanenta uppehållstillstånd utan några som helst krav på att den enskilde ska möta funktionella krav på kunskaper i svenska språket.
Mer att läsa: Klassisk kompromiss på lösan grund.
Den så kallade EBO-lagen har gjort det helt fritt för invandrare att bosätta sig var de vill. Arbetsförmedlingen visar på att särskilt lågutbildade invandrare närmast totalt nobbar utbildningserbjudanden utan att staten så mycket som höjer på ögonbrynen. Under en lång följd av år var Sverige det enda landet som blundade för behovet av åldersbedömningar av asylsökanden och vi har också utmärkt oss genom att strukturerat bortse från asyllagens krav på att den asylsökande ska kunna bevisa vem man är.
Tidigare har jag här på ledarsidan uppmärksammat hur ryggmärgsinstitutionaliserad kravlösheten har kommit att bli inom delar av den offentliga förvaltningen. Ett exempel handlar om Rymdtorget i Bergsjön, en svårt kriminaliserad invandrarförort i Göteborg. På informationstavlor basunerar staden ut att Bergsjön ska få ett nytt kulturhus som ska vara en ”kravlös mötesplats.” De tjänstemän som gjort kampanjen har förmodligen inte ens reflekterat över varför just kulturhuset på Rymdtorget ska vara en ”kravlös mötesplats”? Det ligger så att säga i de nedärvda kravlöshetskorten.
Mer att läsa: Mörka moln - tid att agera.
Det positiva i allt det här är att Sverige så sakta håller på att lägga om kursen. EBO-lagen ska ses över, utbildningsplikt ska införas, åldersprövningar och ID - kontroller är mer vanliga, avvisningar av de som får nej ska genomföras mer konsekvent. Den bedrövliga ”gymnasielagen” som ger unga män utan asylskäl rätt att stanna i Sverige så länge de är inskrivna på någon form av utbildning är i och för sig ett återfall i det mer kravlösa beteendet. Lagen är dock först och främst ett maktpolitiskt spel av regeringen där målen att sitta kvar och att spräcka den borgerliga alliansen får helga medlen för Stefan Löfven.
Det land som likt Sverige vill vara ett bra invandringsland behöver framförallt ha ordning på integrationens inriktning och krav. För den som helst eller delvis vill försörjas av det allmänna under de första åren ska svenska och det svenska inte vara ett bortvalbart fokus.