Sommarens inrikespolitiska turbulens har antagligen inte satt några djupare spår i opinionen. Det är i vart fall bilden som stiger fram i de undersökningar som kom från Novus och Demoskop tidigare i veckan. De medborgare som i egenskap av möjliga väljare har uttalat sig i opinionsinstitutens mätningar agerar relevant. Sommarens stora och viktiga fråga om statliga brister och om (många) regeringars ointresse för digital säkerhet i det stora hela; den frågan försvann snabbt från dagordningen.
Rikspolitikerna bjöd istället på ett - om uttrycket tillåts - uppfriskande råkurr där både oppositionen och regeringen tog ut svängarna med - för svensk politik - ovanligt stora doser av dramatik och kraftiga utspel om misstroende, statsrådsavgångar och regeringsombildning.
När striden stod som hetast under någon vecka i juli försökte de båda sidorna prångla ut bilder av att "haveriet på Transportstyrelsen" berodde på a/outsourcing eller b/Peter Hultqvist.
Mer att läsa: Klokt med öppen konflikt.
Sådana inrikespolitiska symbolstrider - politiskt spel kallas det ibland lite nedlåtande - drar sällan med sig horder av väljare åt det ena eller andra hållet. Vilket syns i opinionsmätningarna. I de mycket blygsamma förändringarna kan kanske på sin höjd läsas in att väljarna tycker att såväl Stefan Löfven och regeringen som Anna Kinberg Batra och den borgerliga oppositionen skötte sig bra i råkurret.
Kinberg Batra visade (äntligen) stridsvilja och tvingade Löfven att ombilda regeringen. Stefan Löfven visade (äntligen) stridshumör och blåste till strid för Peter Hultqvist.
Mer att läsa: Borgerlighetens kvarnsten.
Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson tycks ha hamnat lite på mellanhand. SD: s nedgång fångas in i båda instituten. I Demoskop är tappet så pass stort att det utgör den enda "statistiskt säkerställda" förändringen jämfört med mätningen för en månad sedan. Det kan möjligen vara så att de förändringar i opinionen som SCB visade på i maj i år - för första gången på många år har S och M slutat blöda väljare till SD - håller på att manifesteras. I så fall kan vi vara på väg in i en ny inrikespolitisk fas där skräcken för SD inte längre styr allt och alla som den gjort i många år. Om de värsta råkurrens tid snart är över så kan kanske istället intresset växa för att ta itu med Sveriges pockande reformagenda - arbete, skatter, bostäder - på ett sådant sätt att väljarna här vad det lider kan börja ana seriösa regeringsalternativ för handlingskraft och stabilitet.