Barnbarn berikar livet, det är så sant

Att se sina barn bli föräldrar är också häftigt. Nyss var de själva barn och nu plötsligt så stora och ansvarsfulla, skriver Cecilia Lundholm Pålsson.

Vi barnvaktar yngsta barnbarnet och hon tar mig bestämt i handen. “Kom fammo”. Hjärtat smälter varje gång. Katten kanske inte är lika imponerad, för det är den hon vill att vi ska gå och titta på ungefär en gång i kvarten. Han är oftast svår att hitta, då han lärt sig att när de där små människorna kommer på besök, då ska man hålla sig undan. Så fort vi kommit ner från övervåningen där han brukar hålla till, har vi haft tur har vi fått en skymt av honom också, så tar hon min hand igen. “Katt, katt”. Vi skrattar gott, katten springer ut, trots att han avskyr vädret så här års. 

Barnbarn berikar livet, det är så sant. Att se sina barn bli föräldrar är också häftigt. Nyss var de själva barn och nu plötsligt så stora och ansvarsfulla. Jag är rätt säker på att de kommer på sig själva med att säga och göra saker de aldrig tänkt sig heller, eftersom det visar sig att när man väl blivit förälder, så var det där ens mamma och pappa sa och gjorde inte så tokigt som det först verkade. I alla fall inte allt.

En av sönerna var under en period upprörd över att vi så ofta åt makaroner och köttbullar och annat snabblagat. Jag håller med om att det inte världens mest inspirerade middagsmat, men ibland nödvändigt. För ett tag sen sa han att han nu förstod. När man kommer hem från jobbet och är dödstrött, med lika trötta och dessutom hungriga barn, då måste det gå undan. Jo, det är ju det som är själva poängen. 

Något min mamma sa när jag var liten och hade varit ute och lekt mycket, var att jag var tvungen att stanna inne och lugna ner mig. Jag fattade ingenting, vadå “lugna ner” mig, jag var ju hur lugn som helst. Jag tyckte det var så dumt, så där skulle jag minsann aldrig säga till mina barn. Döm om min förvåning när precis de orden hoppade ut ur min mun första gången, det kunde inte vara möjligt att jag sa just det. Men då kändes det plötsligt helt rätt och jag fattade vad hon menade. Det är då man får syn på vad man fått med sig hemifrån. 

Åter till barnbarnet. När vi går och lägger oss på kvällen, vaknar hon och ställer sig upp i sängen, frågar efter katten, hur pigg som helst. Vi lyfter så gärna över henne till oss, och kurar ihop oss under täcket. Efter att hon upprepade gånger kontrollerat att både farmor och farfar är på plats somnar vi alla tre. 

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa