Ismet Lushaku låste upp bilen och började köra i Norrköpingsnatten. Han kände sig lugn och stressad på samma gång. Besöket på akutmottagningen skulle gå kvickt, tänkte han. Kanske hade en nerv kommit i kläm. För visst kunde inte den läbbiga känslan i bröstet ha med hjärtat att göra?
Han berättade ingenting för familjen, ville inte skrämma dem. Och han mådde ju faktiskt ganska bra.
Klockan var två på natten. När IFK Norrköping hade förlorat mot Mjällby bara några timmar tidigare spelade Ismet Lushaku som vanligt från början till slut.
Snart skulle en läkare komma med en dom som kastade omkull förutsättningarna.
Ismet Lushaku fick varken åka till Kosovo eller kavla upp ärmarna i allsvenskans bottenstrid.
"Äsch, det går kanske över"
I det stillsamma bostadsområdet några kilometer utanför Eskilstunas citykärna ler Ismet Lushaku när han öppnar dörren till radhuset. Ari, familjens stora kelhund, hoppar och flämtar av entusiasm.
Här, i sitt barndomshem, har Ismet Lushaku vilat upp sig i sex veckor. Nu är IFK Norrköpings innermittfältare redo att för första gången berätta vad som egentligen hände.
– Det var ganska jobbigt i början, det kändes som fel tajming. Det jobbigaste var att familjen reagerade på att det var "hjärtproblem", för det är inte lika farligt som det låter, säger han.
– Jag mår bra nu, det är lugnt. Första veckan var lite obehaglig, men annars har det hela tiden blivit bättre.
24-åringen sätter sig i vardagsrummets rejäla, vita soffa och försöker bemästra Aris glädjerus.
– När jag åkte till sjukhuset där mitt i natten tänkte jag: "Äsch, det går kanske över, det är nog inte så farligt". Sen sa de att jag nog hade hjärtsäcksinflammation, säger han.
– Jag hörde och läste att många som får det mår ganska dåligt, att de har tryck över bröstet och hjärtklappning. Jag hade egentligen inget sånt, det kom bara perioder där det kändes obehagligt vid hjärtat när jag andades djupare. Jag hade aldrig någon smärta.
Efter blodprov och EKG blev Ismet Lushaku skickad till ett annat rum för vidare kontroller. När läkaren sa att hemfärden fick vänta bekymrade Ismet Lushaku sig mest för alla telefonsamtal han behövde ta itu med.
Han sov ingenting den natten.
– Jag väntade till morgonen, när jag visste att de skulle till sina jobb, och tänkte att det skulle låta väldigt mycket sämre än vad det var, att jag hade haft ont i hjärtat. Det var lite jobbigt att ta samtalen, säger han.
– Jag tror att mamma blev mest orolig av alla. Jag ringde farsan först, jag visste att han skulle ta det lite bättre. Jag sa att jag mådde bra till morsan också, men hon trodde kanske inte riktigt på mig.
När mamma Sose och pappa Asllan blev varse om vad som hänt körde de omgående till sjukhuset.
– Efter någon dag fick jag, lugnt och försiktigt, åka ambulans till Linköping för att magnetröntga hjärtat. De ville se så att hjärtmuskeln inte var drabbad också, för det hade tydligen varit mycket farligare.
Kände du oro?
– Jag läste mycket om hur det kändes med hjärtmuskeln och med hjärtsäcken. Jag kände inte av alla de där grejerna. Jag hade ganska mycket hopp om att jag kunde komma ut och säga: "Jag kan träna i morgon igen". Sen när de sa att hjärtmuskeln inte var påverkad och att jag skulle vara borta från fotbollen i en till tre månader var det bara att acceptera. Jag kommer tillbaka och är glad över att det inte var farligare.
Ari har fått ner pulsen, men nu börjar den rusa igen. Pappa Asllan kommer in via altandörren och möts av en studsig kärleksförklaring. Efter en kort lunchpromenad kommer de tillbaka.
– Han är tokig i människor, han älskar alla, säger Asllan. Men när det kommer gäster är han för jobbig om man ska vara ärlig. Det finns folk som är rädda, vi utlänningar brukar säga att man inte ska lita på en hund. Han är vild, men snäll.
Ari hoppar upp i soffan, försöker till och med ta plats på bordet där det finns nötter, chips och godis. När han blir tillsagd fortsätter glädjeyttringarna på vardagsrumsgolvet. Sen blir det en ny tur i soffan.
Och tillbaka.
Asllan sätter sig på en stol.
– Ismet är tuff och säger inte så mycket. Han var jättelugn när det hände. Jag var inte alls så stressad när vi kom till sjukhuset, för jag hade pratat med honom. Om han varit döende hade han inte kunnat ringa. Jag sa till min fru: "Ta det lugnt, stressa inte". Visst, han låg i sängen när vi kom dit, men han pratade normalt och kunde gå.
Många gånger har Ismet Lushaku spelat matcher förkyld och sjuk. Det tycker inte Asllan om.
– Fast jag mådde bättre helgen innan Mjällby-matchen, flikar Ismet Lushaku in. Jag hade känt av lite, men i halsen hade det försvunnit. Jag var bara snuvig. Jag har spelat när jag varit mycket mer sjuk. Jag hade precis blivit kallad till landslaget och ville inte att de skulle tänka: "Varför missar han matchen?".
Nu erkänner Asllan att han också var aningen orolig.
– När man är ung tror man att man klarar allt. Han skrämde oss. Ursäkta att jag säger det, men jag skiter i fotbollen så länge han mår bra. Det finns annat att göra i livet. Börja studera.
"En känsla av att ge tillbaka till landet"
Den 3 februari 1991 anlände Asllan till Sverige efter att ha lämnat Pristina och den kosovoalbanska delen av forna Jugoslavien. Åtta år senare träffade han Sose, som i början av det nya millenniet tog sitt pick och pack från Vusanje, en liten albansk by i Montenegro.
I september 2000 kom parets första barn till världen. Två år senare fick Ismet sällskap av sin syster Daorsa.
I radhuset i Eskilstuna pratar familjen albanska. Även Ari verkar behärska två språk.
– När jag var liten åkte vi alltid till Kosovo på sommarloven, säger Ismet Lushaku. I Vusanje, eller Vuthaj som vi säger, är det berg, vattenfall och mycket fint. Lite som att vara på landet, frisk luft och allt. Inte som att vara i Pristina.
– Vi har en kultur där vi värnar om våra familjer och de gamla traditionerna. Det finns många fattiga ställen. De flesta som har mycket pengar bor i utlandet, varje gång jag är där ser jag sjuka bilar från Schweiz, Italien och Tyskland.
I samma veva som Asllan kom till Sverige skakades Balkan av krig och konflikter. Kosovo var inte ensamt om att kämpa för självständighet.
– Från pappa har jag hört alla historierna om när människor gått ute i skogar hela nätterna, folk som burit sina små barn och de som förlorat nära och kära på vägen. Jag har sett på Youtube och läst om mycket värre historier också, säger Ismet Lushaku.
Under stora delar av kriget levde du inte, men det är ändå en del av din historia. Hur har det präglat dig?
– Jag är mest tacksam över att få leva i Sverige men samtidigt ha kontakten, närheten och kärleken till hemlandet och familjen som bor kvar där. Jag kommer aldrig få veta hur det blivit om jag vuxit upp i Kosovo, om kriget aldrig slutat eller om farsan blivit kvar. I vissa stunder, när vi pratat om det och när jag sett dokumentärer, har jag tänkt på det.
Ismet Lushaku har aldrig figurerat i något svenskt landslag. I stället mötte han Sverige i sin hittills enda A-landskamp för Kosovo i januari 2020. Med U21-landslaget har han tampats med engelska stjärnor som Jude Bellingham (Real Madrid), Callum Hudson-Odoi (Nottingham) och Conor Gallagher (Atletico Madrid).
– Folk är verkligen stolta över landslaget efter allt som Kosovo gått igenom, speciellt den äldre generationen. Jag har hört från farsan och de som flytt kriget, vad de sett och sånt – det finns en känsla av att ge tillbaka till landet. Folket älskar landet och vill att vi spelare visar det. Alla som dött, alla som försvunnit – landslaget har blivit deras symbol. När Kosovo spelar blir känslan att vi gör det för hela landet.
Skulle göra landslagscomeback
Några dagar före matchen mot Mjällby den 26 augusti var Ismet Lushaku hemma i sin lägenhet, som ligger intill "Parken", när det plingade till i mobilen.
Efter ett missat samtal kom både sms och mejl.
A-landslaget kallade för första gången på fyra och ett halvt år.
– Jag hade kämpat för det väldigt länge. Det har kommit nya tränare och assisterande tränaren var på plats mot Västerås. Landslaget har ganska många bra spelare som är i de stora ligorna, så jag var inte riktigt beredd men hade tänkt att chansen fanns, säger han.
– När jag fick kallelsen blev jag hur glad som helst och ringde direkt mina föräldrar som också blev jätteglada. Jag har en massa farbröder och kusiner i Kosovo, när de fick veta blev det värsta grejen.
Sose och Asllan vilade inte på hanen, kvickt ordnade de flygbiljetter för att se sin son spela mot Litauen och Cypern i Nations League.
– Jag blev faktiskt kallad till en träningsmatch mot Norge i somras, men då hade jag behövt lämna innan vi hade Sirius innan uppehållet. Det gick inte. Och nu kom detta. Det var jättetråkigt att ringa och berätta vad som hänt.
När Ismet Lushaku var barn existerade inte Kosovos landslag.
– Jag drömde om att spela för Sverige. När jag var 18 år och fick A-lagskontrakt i AFC Eskilstuna tänkte jag på ungdomslandslagen, men jag kom aldrig med. Jag är född och uppvuxen här, alla mina vänner är här och jag har sett upp till spelarna i Sverige.
Som 19-åring, under sin allsvenska debutsäsong, tog Ismet Lushaku i stället sina första steg i Kosovos U21-landslag.
– Jag gillade verkligen atmosfären. På min första match hemma i Pristina var det typ fullsatt, nästan 10 000 människor, mot Turkiet. Jag hade gåshud när jag gick ut på planen. Det var häftigt att se hur glada mina släktingar var, jag såg hur stort det var för dem. Efter det tänkte jag: "Det får bli Kosovo". Jag har kärlek till landet.
I tv-soffan med Asllan: "Min störste kritiker"
Nästa säsong kan Ismet Lushaku göra sin hundrade match i allsvenskan. Asllan slutade spela i junioråldern.
– På 60-talet var min pappa känd i Kosovo. Han spelade vänsterback i flera bra lag. Han var bäst kan man säga, säger Asllan.
Ismet Lushaku hade nyligen blivit myndig när han nådde AFC Eskilstunas A-lag. Det hörde inte till vanligheterna att klubben flyttade upp spelare från egna leden.
– Jag missade ganska mycket i skolan och morsan sa: "Du får säga att du får ta det där kontraktet när du blivit klar med skolan. Du måste gå klart den". Alla i världen får inte en sån chans, tänkte jag. Till slut sa jag till morsan: "Jag ska gå all in på fotbollen. Jag vet vad du vill, men jag kan inte göra saker 50/50, för då kommer båda grejerna bli dåliga".
Ismet Lushaku tog studenten, men slutförde inte alla ämnen. När vi frågar Asllan om hans son alltid varit målmedveten med sin fotbollskarriär bryter Ismet Lushaku in.
– Det här är min största kritiker, säger han och ler. Farsan har alltid varit där på varje träning och match.
Asllan tar vid.
– Jag har skjutsat fram och tillbaka, stannade alltid kvar vid planen och frös som en pajas. Sen hjälpte jag ledarna. Jag var lite mer hård, jag är inte sån där mjuk som svenskarna. Om något inte är bra finns det inte att säga "jättebra, killar". När de ville vinna frågade föräldrarna om jag kunde ta laget. Jag ville inte åka till Södertälje och förlora. Jag kom alltid med vinster tillbaka.
– Han är lite för ärlig, säger Ismet Lushaku och ler igen. Ett tag var vi riktigt bra i IFK Eskilstuna, jag tror att de fortfarande säger att den årskullen var den bästa de haft. Hård kritik är jag van vid, det tar inte så mycket på mig. Den hårdaste kritiken kommer hemifrån. Vet jag att jag spelat dåligt ringer jag inte farsan förrän efter ett tag.
Samtalsämnet engagerar Asllan.
– När du är på fotbollsplan – du ser inte allt. När du tittar på tv ser du på ett annat sätt, säger han.
– Jag är kritiker, jag säger sanningen. Jag har alltid sagt att han aldrig med flit ska skada någon. För mig är du ingen fotbollsspelare om du gör det. Där har Ismet varit grymt bra. Han har fått så många smällar, men aldrig gett tillbaka.
"Mamma gör mat hela tiden"
När Asllan går tillbaka till jobbet visar Ari träffsäkerhet när han fångar en fluga. Natursköna Kronskogen ligger ett stenkast från radhuset, men under konvalescenstiden får inte Ismet Lushaku ta promenader med Ari.
– Läkarna har sagt att jag måste hålla mig borta från fysisk aktivitet, inte bära tunga saker, röra mig för snabbt eller springa upp och ner för trappan. De har varit noggranna med det. Är jag i gång för mycket kan det ta längre tid att komma tillbaka.
Har du kunnat undvika att bära kassar när du handlat?
– Jaja. Nu när vi hade överraskningsfest när farsan fyllde 60 körde vi och hämtade mat. Det vägde ingenting, jag tog en grej och fick direkt skit och skäll. Det har varit bäst att jag varit hemma, föräldrarna har inte låtit mig göra något. Mamma gör mat hela tiden, pappa och min syster också. Jag har inte behövt tänka på något annat än att bli frisk.
Som elitidrottsman är du van vid att röra dig varje dag. Hur har omställningen varit?
– Jättejobbig, speciellt i början. Första gången jag var tillbaka på Parken hade det gått en månad, men det kändes som hur lång tid som helst. Men jag har ändå tagit det ganska bra till slut, jag har accepterat det. Jag har hört folk som fått ångestattacker och börjat må sämre, men jag har hållit mig positiv och haft tur att kunna vara bland familj och vänner.
– Om jag varit själv hade jag kanske svävat iväg med tankarna ibland och kanske känt mig ensam: "Varför hände det mig? Nu missade jag landslaget". Det är svårare att sväva iväg här hemma.
Ismet Lushaku tar regelbundna blodprov i Norrköping, och idrottsspecialister är inkopplade i hans fall. Hjärtsäcksinflammation kan vara farligt, men i regel räcker en längre tids vila.
– Om jag tränat med det ännu mer hade hjärtmuskeln kunnat bli drabbad. Då hade det kunnat gå ännu längre så att jag fått skador i hjärtat för resten av livet. Det var viktigt att jag åkte in direkt.
Han insåg tidigt att säsongen var över.
– Som det ser ut nu ska jag göra ett cykeltest på sjukhuset i slutet av november. Ser det bra ut kan jag börja träna sakta men säkert. Jag har tänkt komma i gång i december, men inte göra för mycket i början. Samma sak i januari när jag är tillbaka med laget. Innan jag börjar köra fullt måste jag se att jag mår bra, säger han.
– Jag kommer kanske tänka extra på småsaker, om jag till exempel känner något när jag andas. Den mentala biten kommer vara viktig, jag behöver göra det lugnt och ordentligt. Jag har tänkt på att det hade kunnat gå mycket värre, om jag inte varit uppmärksam hade jag kunnat få skador för livet. Det är kanske bra att jag fick lära mig av det här.