Foto: Arkivbilder
Mannen kommer hastigt emot mig. Min puls skenar. Plötsligt ångrar jag vad jag just har gjort. Jag skulle inte ha konfronterat idioten. Jag skulle ha varit tyst. Slutit mig, begravt känslorna långt ner och bara lämnat fotbollsarenan. Så som jag alltid gör. Men den här gången gick det inte.
Jag blev för arg.
Men nu har min ilska plötsligt bytts ut mot rädsla.
Fotbollspappans blick är rasande. Hans ord hotfulla. Han säger att han minsann kan fotboll. Han bröstar upp sig, gör sig större och sträcker ut sina armar och ser enorm ut. Det känns som att lilla jag är hälften av hans storlek.
Men jag backar inte.
I stället går jag också framåt. Mot den högljudda mannen. Jag är sekunder från att kollidera med hans ilska. Vad kommer att hända när vi frontalkrockar? Jag har ingen aning.
När jag är två meter ifrån duckar jag reflexmässigt. Men jag fortsätter att gå. Jag smiter förbi – under hans ena arm. Sedan flyr jag därifrån. Jag hör hur han skriker efter mig. Men jag törs inte vända mig om. Jag vågar inte möta hans blick.
"Under bilturen hem vandrar tankarna. Vad har jag just varit med om? Tänk att det som skulle bli en trevlig ungdomsmatch i fotboll förvandlades till något så otäckt."
I bilen på vägen hem håller jag hårt i ratten. Jag försöker hindra mina händer från att skaka. Rädslan jag kände utanför fotbollsplanen i Lindö har ändrat karaktär. Ilskan är tillbaka. Samtidigt känner jag mig kall. Som om jag har fått frossa. Är det chocken som släpper?
Jag vill skrika ut mina känslor och fylla bilen med min ilska. Men jag lyckas behärska mig. Det är bra det.
För i baksätet sitter min son.
Det var han som dömde matchen. Ensam. Han var en av dem som blev måltavla för fotbollspappans irritation, vrede och elaka ord.
Den unge domaren. Mitt eget barn.
Under bilturen hem vandrar tankarna. Vad har jag just varit med om? Tänk att det som skulle bli en trevlig ungdomsmatch i fotboll förvandlades till något så otäckt.
Mannens klagan började nästan direkt efter avspark. Han gnällde på sin egen sons insats. Han ojade sig över hur grabbens lag, som rest hit från Linköping, spelade.
Passa! Skjut! Spring! Inget som bortalaget gjorde var bra nog.
Jag tappade snabbt fokus från själva matchen. Jag kunde inte koppla bort hans ton. Jag hoppades att min son skulle skonas. Men inte heller han kom undan. Domaren var dålig, trög, efterbliven! Det lät fotbollspappan meddela. Högt, oartigt och mer än en gång.
När första halvleken var slut gick jag fram till min son.
Jag ville se så att han var okej och visa att jag var där för honom. Men han verkade tack och lov ganska opåverkad. De elaka orden landade uppenbarligen värre i en mammas hjärta än i den unge domarens öron.
När matchen var slut gick jag fram till gaphalsen. Jag kunde inte låta bli. Min ilska skrämde bort mitt annars så blyga, försiktiga jag.
”Ursäkta, du borde kanske gå en domarkurs för att se hur svårt det är”, sa jag till fotbollspappan efteråt. Jag höll mig lugn och sansad, trots att vreden brann i mig.
Den lilla kommentaren räckte för att provocera honom ännu mer. Den var tillräckligt för att skriken nästan övergick till fysisk konfrontation mitt bland spelare, ledare och andra föräldrar.
Som tur blev det inte så. Men vad hade hänt om jag inte hade gått därifrån?
Jag önskar att jag var modigare. För när en domare blir ledsen och lämnar mitt i matchen är det ett enda stort misslyckande.
Att vara domarmamma är egentligen helt fantastiskt. Det är en härlig känsla att se när ditt barn dömer. Hur han vågar ge sig ut i det okända, hantera nervositeten, klara av uppgiften och växa av det.
De allra flesta spelarna på planen, ledarna vid sidan och föräldrarna på läktaren sköter sig utmärkt under matcherna. Efter slutsignalen händer det ofta att någon går fram till min son och berömmer honom.
Att se någon klappa ditt barn på axeln och säga något vänligt är en sådan härlig känsla. Man blir varm, glad och så oerhört stolt. Ibland blir jag till och med tårögd. De gångerna får jag påminna mig själv om att skärpa mig. Inte ska väl jag står här och böla som ett fån.
Man kan tydligt se hur de stärkande orden bygger upp en ung tjej eller kille. Och berömmet bygger inte bara barnen. Det får också mammahjärtat att svälla.
"De allra flesta runt fotbollen är vettiga människor. När utskällningarna väl uppenbarar sig kommer de sällan från ungdomarna. I stället är det nästan alltid ledarna eller publiken som är boven. Och oftast är det män som ställer till det."
Jag är en van fotbollsmamma. Jag måste ha sett hundratals knattematcher genom åren. Jag har nervöst tittat på och levt mig in i spelet.
Men som domarmamma är det annorlunda. Glädjen och stoltheten inom dig kan snabbt bytas ut till oro. Om någon plötsligt börjar kommentera domarinsatsen, sitter du i stället på helspänn och hoppas att det ska upphöra.
Ditt barn är mer utsatt på planen som domare än som spelare.
I ett lag har du kamrater som stöttar. Där är du en av många. Men som domare är du oftast ensam. Det gör att du får ett annat fokus på dig. Alla ser vad just du gör. Din roll riskerar att fungera som en magnet för negativa reaktioner.
Det är tack och lov sällsynt.
De allra flesta runt fotbollen är vettiga människor. När utskällningarna väl uppenbarar sig kommer de sällan från ungdomarna. I stället är det nästan alltid ledarna eller publiken som är boven. Och oftast är det män som ställer till det.
Precis som den där gången i Lindö. Det var det värsta jag har upplevt som domarmamma.
Men det var inte enda gången som jag har hört folk skrika och kritisera min son eller andra domare. Vid ett tillfälle bröt en ung tjej ihop och lämnade planen. Vid ett annat gjorde en kille likadant. Han bara stack. Han stod inte ut. Till slut blev det ett taskigt ord för mycket.
Killen var visserligen några år äldre. Men det är inte lätt att handskas med vuxna människors ilska när man själv bara är en tonåring.
Jag som vuxen klarar ju inte ens av det. Jag vågar inte konfrontera en arg man. Dels för min egen skull och dels eftersom jag inte vill att mitt barn ska drabbas. I stället sitter jag tyst och håller ilskan inom mig. Där får den växa tills jag släpper ut den med en väldig kraft, ensam i mitt eget hem, när ingen varken ser eller hör.
Jag önskar att jag var modigare. För när en domare blir ledsen och lämnar mitt i matchen är det ett enda stort misslyckande. Folk måste förstå att alla gör misstag. En anfallare missar målet, en back passar fel, en målvakt lyckas inte hålla bollen.
Och en domare kan döma fel.
Utan unga domare spelas det inga barn- och ungdomsmatcher här och nu. Och om återväxten stannar av kan vi även glömma A-lagsmatcherna om tio år.
Jag vill berätta min historia av flera anledningar.
Jag vill hjälpa till att tvätta bort de svarta fläckarna ur ungdomsfotbollen. De vuxna som inte beter sig ska lära sig att göra det. De är visserligen i minoritet. Men en är för mycket. Jag hoppas att berättelsen kan få alla att tänka till och prata om det här. Förhoppningsvis blir samtalen tvättsvampen som gör rent.
Jag vill peppa alla unga att bli domare. Jag vill uppmuntra alla föräldrar att vara med på resan och stötta dem.
För att vara domare är roligt. Att vara domarförälder är fint.
Utan en fotboll är det omöjligt att spela en match. Därför är alla mån om att ta med sig den när man åker hemifrån. Och innan det pumpar man den full med luft så att den ska orka rulla under hela matchen.
Utan unga domare spelas det inga barn- och ungdomsmatcher här och nu. Och om återväxten stannar av kan vi även glömma A-lagsmatcherna om tio år.
Med andra ord är domarna lika viktiga som bollen. Därför måste vi vara lika måna om dem.
Men de ska i stället fyllas med annat. Uppmuntran, uppskattning, kärlek, beröm och trygghet.
Utan det går luften i stället ur dem.
Hur ska fotbollen överleva då?
