Toivo betyder hopp. "Jag tycker att alla människor ska ha en hund", säger Dana.
I'll sing it one last time for you
Then we really have to go
You've been the only thing that's right
In all I've done.
I augusti 2021 stod Dana Leskinen i finska Esbos äldst bevarade byggnad. I domkyrkan sjöng hon Snow Patrols "Run" från hjärtat till sin pappa.
Tårarna rann.
Turkka blev 57 år, Dana var förtvivlad.
Livet hade redan varit fullt med orättvisor.
"Människor har försökt mobba mig"
Borderterriern Toivo viftar på svansen, får glädjefnatt och hämtar ett gosedjur. Tar ett nytt varv. Hämtar en boll. Visar tricks som matte lärt honom.
Vid soffan står ett keyboard som Dana spelade på tidigare under eftermiddagen. Från balkongen går det nästan att ta på Parken, Danas arbetsplats.
Bredvid teven hänger abstrakt konst.
– Jag kände orättvisa när jag målade. Det var säsongen efter att pappa dött och jag hade en stressfraktur i höger vrist. När jag ser den kommer jag ihåg de svåra tiderna längs min väg. Jag tänker: Trots allt jag upplevt är jag här i dag, säger 23-åringen, som först berättade sin historia för finska Yle.
– Ofta ska man ha så många planer i livet. Det blir aldrig som man tänkt sig – men allt det dåliga varar faktiskt inte för evigt.
Många gånger har IFK Norrköpings finländska landslagsytter känt att hon stått utanför resten av världen, att hon inte förmått att enas med samhällets normer och stereotyper.
I skolan fick hon inte grepp om mycket, särskilt inte matematiken. Hon kände sig styrd och trängd. Hennes anteckningsböcker hade blanka blad, inga linjer eller rutor. Ibland började hon skriva i mitten av boken, andra gånger i början.
Hon gjorde det som kändes rätt för stunden.
– De misstänkte att jag hade någon diagnos inom autism och kom fram till att jag är i spektrumet av autism. Jag blev ordentligt forskad på. Vad händer egentligen här inne?
Hon har satt sig i soffan, pekar mot huvudet och skrattar högt.
Sen blir tonen allvarsam.
– Jag var fem år och kommer ihåg att jag i något skede hade hundra procent fokus i testerna och intervjuerna som de gjorde, för jag ville inte att det skulle vara något fel på mig. Som barn hade jag alltid känslan: Hör jag hit? Med mitt högkänslighetsdrag kände jag mig ofta ifrågasatt.
När Dana inte fick verka fritt upplevde hon ofta mental klaustrofobi.
– Jag ville till exempel inte ha kläder på mig. Jag kunde störa mig på sömmarna och använde bara kläder ut och in. Om jag fick chansen att inte ha kläder på mig tog jag den. En morgon när jag skulle till förskolan tog jag av mig alla kläder i bilen. Pappa hade bråttom till jobbet och hade inget annat val än att ta mig på ena axeln och kläderna på den andra. Så jag har faktiskt gått naken i skolan.
Hur reagerade folk?
– (Skratt) Jag kommer inte ihåg, men det kändes bra för mig.
Dana var 13 år när hon hittade sin första vän.
– Eftersom jag varit jättekänslig och lite annorlunda har människor försökt mobba mig, men jag har inte riktigt låtit det ske. Min pappa var alltid på träningarna och matcherna, vilket säkert också var en grund. Nog har folk skrattat åt mig när jag bytt kläder i omklädningsrummet, och de har säkert talat mycket, mycket, mycket skit bakom min rygg. Det har känts jätteilla, men jag har försökt skita i det.
– Det har känts pinsamt att jag varit så ensam. Inte har jag planerat för det, men jag har fått behandla det och hitta andra saker att göra. Jag kunde spela fotboll sex timmar om dagen. Jag hade tidigt drömmen om att bli proffs utomlands.
För att du behövde fly från det jobbiga?
– Delvis kanske, men också för att jag ville spela fotboll. Samtidigt hade jag inga andra alternativ, upplevde jag. Vad annars skulle jag ha gjort?
"Jag har känt mig osynlig och grå"
Esbo, beläget väster om Helsingfors, är Finlands näst största stad. Bortom stadsintensiteten växte Dana upp i ett naturskyddat område. Morfar Esa – fotograf till yrket och en kreativ själ som spelade piano och gitarr – bodde på samma tomt.
En sorglös plats för hundarna som fick springa fritt, själsläkande för Dana som ständigt for runt och spelade fotboll.
Det var familjen, skogen och den stora gården i symfoni.
Och musiken.
– Jag har alltid älskat att sjunga. När jag var liten bandade jag mig själv med en liten kamera, säger Dana.
– Mamma har spelat piano sedan hon var två år, hon är väldigt begåvad och vann en stor sångtävling när hon var 16 år. Hon blev jättekänd i Finland. Jag är jättenära min mamma, vi rings varje dag. Hon har en schäfer, så hundarna blir också en gemenskap.
Dana är analytisk. Känslospelet har hon bearbetat, behandlat och bevarat genom många terapeutiska metoder. Den här tavlan målade hon under en svår period för två år sedan.
Pappa Turkka arbetade som bokförare och hade eget företag i 30 år. Som ung spelade han ishockey och var på väg utomlands innan en allvarlig knäskada kastade omkull förutsättningarna.
I Danas lägenhet, bakom fönsterkarmen i vardagsrummet, står ett fotografi från tiden då Turkka spelade i HJK.
– Vi var jättetajta, jag har alltid varit nära båda mina föräldrar. Hela min familj har stöttat mig i min fotboll, men särskilt pappa. När vi var 13 eller 14 år var han materialare för vårt lag. Han var alltid där, säger hon.
– Han var energisk, som om han hade lite ADHD. Han gjorde tusen saker samtidigt.
Beskrivningen hade lika gärna kunnat röra Dana själv, som känner att det är "konstant kaos" i hennes huvud. Hon har lärt sig leva med det.
Den omfattande utredningen kom fram till att Dana bär på högkänslighet. Dessutom fick hon diagnosen dyslexi. Under delar av sin skolgång gick hon i specialklass.
Efter att som 15-åring ha flyttat till Tyskland, för att spela i Hoffenheim, kastade flera värdfamiljer ut henne.
De tyckte inte att den extroverta och känslostyrda tonåringen passade in.
– När jag känt mig annorlunda, hamnat utanför och inte kommit med i grupper – ibland har jag känt mig osynlig. Det är en jättetuff känsla. Jag har känt mig osynlig och grå.
"Är man högljudd kan man få arga blickar i Finland, för finska människor är överlag mer introverta. Det kändes som att det var fel på mig", säger Dana.
Hjälplösheten: "Han led"
Efter ett par år i Tyskland skrev Dana på för Honka. Som finsk ungdomslandslagsspelare skulle hon hem och vända. Tanken var att flyga utomlands igen.
I samma veva hamnade familjen Leskinen i chocktillstånd.
När 2018 övergick till 2019 greppade gallvägscancern tag om Turkka.
– På nyårsafton skulle han till jobb på morgonen. Det var jätteljust och snö, när han stod ute på vår terrass sa mamma: "Du ser ju ut som en Simpson, du är helt gul i ögonen och på huden". Han åkte till akuten och var där i fyra nätter.
– När han kom hem sa han till oss att läkarna misstänkte cancer. Jag hade några kompisar som sovit över, det var nog bra att de var där för det var ett jättehårt slag för mig. Jag kunde inte ta ett trollspö och trolla bort hela grejen. Jag kände mig hjälplös.
I februari blev Turkka opererad. Så småningom förklarades han cancerfri.
Men i december 2020 hade cancern kommit tillbaka och spridit sig. Metastaser attackerade lungpåsen och levern.
Den första behandlingen bet inte, den andra var mer offensiv och malde ner Turkkas immunförsvar.
I maj 2021 ringde läkaren igen.
Det gick inte att göra mer.
– Bara 16 procent brukar klara sig från den typen av metastaser, men vi trodde att han skulle klara sig. Sista tre månaderna var han hela tiden andfådd. Han hade svårt att andas. Vissa dagar hade han så himla ont. Han led, säger Dana.
– Till slut blev han rädd att inte få syre. Det var inget liv. När han dog var det på ett sätt en lättnad att han inte behövde ha ont, men samtidigt ett stort sorgearbete. Man brukar tänka att ens föräldrar inte har några gränser, att de klarar vad som helst. Min pappa brukade hitta lösningar på allt.
Dana kramade Turkka när han tog sitt sista andetag den 22 juli 2021.
– Jag hade inga fler frågor till honom, vår relation var tydlig och klar. Jag sov inte på ett dygn, åt eller drack knappt. Jag sov hemma hos familjen en natt, följande kväll flög jag tillbaka till Åland och spelade dagen efter det. I 70:e minuten fick jag kramp i vaden, men det var en viktig match för mig – jag hade lovat pappa att spela.
Tre månader senare vann Dana och Åland United finska cupen. Året därpå upprepade de bedriften.
"Jag var så arg hela tiden"
Sommaren 2023 var länge helt okej, men i augusti började Dana gå på tomgång. Trots det tajta spelschemat spelade hon gång på gång 90 minuter. Samtidigt visste hon att det skulle bli en flytt från Åland efter säsongen.
Tidigare hade hon stångats med den gigantiska tomhet som drabbat henne när barndomshemmet blivit sålt till mamma Anjas halvsyster.
– Det blev inte samma sak efter att pappa dog, det kändes som att jag kom till ett spökhus. Pappa var så energisk, det hände hela tiden något och var ett jäkla ljud – men när vi kom hem sex på morgonen efter att han hade dött var det så tyst.
– I augusti förra året kom tanken: "Men Gud, jag kommer ju bli hemlös". I was shitting in my pants.
På en landslagssamling med Finlands U23-landslag i september ville Dana vara uppriktig i den sedvanliga, och många gånger slentrianmässiga, hälsorapporten som varje spelare skulle fylla i.
Det resulterade i att hon började ta hjälp av antidepressiv medicin.
– På den psykiska delen skrev jag att jag var så arg hela tiden, att relationerna med människor gick skit och att jag var så ledsen. Då ville landslagsläkaren snacka med mig. Två år hade gått efter allt med min pappa. Läkaren sa att jag hade försökt pusha mig själv med mina känslor och tyckte att medicinen skulle kunna bli ett bra stöd.
– 2022 hade jag haft en vristskada, i den perioden var jag så bitter och djupt ledsen. Vissa grejer kändes så fel. Jag försökte faktiskt mitt bästa, men mattan drogs bort under mina fötter. Det kändes så orättvist. Jag upplevde det jättestarkt och var bara så arg.
I somras satt Dana i IFK:s omklädningsrum tillsammans med mittbacken Maja Regnås Valcic. Då öppnade hon upp om sin bakgrund: "Maja är kanske den första människan som helt och hållet fattade. Alla kanske inte tänker att jag är konstig och underlig. Jag har kanske inte alltid gett folk en chans att förstå. I framtiden, om jag ska till andra lag, kommer jag säkert vara mer öppen. Efter att jag berättade för Maja började mitt spel rulla på."
"Jag älskar att spela piano, sjunga och måla"
Strax efter landslagssamlingen förra hösten gjorde hon ett nytt försök i tyska ligan. Sejouren i FC Nürnberg blev svårt kortvarig.
– Min debut, nu i januari, var hemsk. Vi hade ledningen med 2–0, i halvtid blev jag inbytt som wingback. Idén var att vi skulle anfalla och göra fler mål, men spelet blev jättestressigt och de gjorde 2–1. Vi behövde hålla vinsten, så i 80:e minuten bytte tränaren ut mig. Det var en av de sämsta känslorna jag upplevt. Det tryckte verkligen ner mig, säger hon.
– Jag fick kommentarer från lagkamrater: "Hade du inte kondition för att spela?" och "Välkommen till Bundesliga". Då hade jag en känsla av att alla var emot mig. Det kändes som att de på ett sätt utnyttjade min situation, men det kan också vara att människor inte alltid menar något illa. Men jag skulle inte säga sådana kommentarer till en lagkompis.
Ett par veckor senare blev Dana alarmerande trött.
– På träningarna visste jag inte vad som hände runt omkring mig, jag fastnade i mitt huvud och kunde inte ta emot något. Det kändes som att jag var en häst med skygglappar. Överlag var jag jättetrött mentalt.
Tidigare hade hon drabbats av mildare panikattacker och lyckats bromsa dem.
– Men det här kändes annorlunda, slog jag ett inlägg visste jag inte ens vad som hände med bollen. Det var bara jag där. På ett sätt låter det bra, men det var det ju inte. Ett par dagar efter den träningen fick jag en sån jävla kramp i magen, vid diafragman, på en ny träning. Mina händer och fötter kände jag inte, de domnade. Jag fick en panikattack. När jag gick hem sov jag 14 timmar.
Ett par lediga dagar följde innan hon talade ut med sin tränare. Dana ville vakna upp om morgnarna och förbereda sig för träningarna, annars var hon rädd att fastna stirrande mellan fyra väggar.
Det blev en kompromiss: hon fick agera joker i övningarna.
Och klubbens idrottspsykolog kopplades omgående in.
– Jag har gått i terapi länge och pratat med många psykologer. Hon var helt otrolig, hon gav mig jättebra redskap. Jag berättade för henne om min barndom. Vi pratade mycket om temat: Vad får jag energi av? Då började jag fatta, säger hon.
– Jag älskar att spela piano, sjunga och måla – men ibland behöver jag bara vara. Tidigare hade jag tänkt att jag behövde göra något när jag återhämtade mig. Jag var mina rutiners fånge, jag tänkte att jag inte kunde spela en bra match om jag inte gjorde mina rutiner, men nu har jag börjat lyssna mer på mig själv.
Dana har gjort ett mål på 18 allsvenska matcher i år, varav åtta från start. Avtalet är utgående: "När pappa just hade gått bort var det svårt när vi inte kunde prata om matcherna."
När lärde du dig hantera dina personlighetsdrag?
– Ordentligt? Kanske först det här året. Nu kan jag tänka att det skulle vara tråkigt att vara "normal". Nackdelen med att jag känner mig annorlunda är att jag inte alltid upplever gemenskap med andra människor. Det känns som att man ska vara på ett visst sätt när man artikulerar, pratar och möter andra.
– Jag är väldigt uttrycksfull, blir jag förvånad skriker jag. Jag uttrycker mig jättestarkt. Jag går ofta genast på sak när jag träffar människor. Så var jag som barn och så är jag nu, men jag har insett att man kan säga saker på många olika sätt.
Dana bröt sitt kontrakt med Nürnberg och skrev på för IFK Norrköping i april. I september gjorde hon sitt hittills enda allsvenska mål.
Ett par timmar efter fullträffen mot Vittsjö satt hon i soffan med sin mamma. De pratade om Turkka och berg- och dalbanan som fört henne till just det ögonblicket, om all ångest och kärlek som legat bakom den förverkligade utlandsdrömmen.
Plötsligt rörde sig något på balkongen. En fågel? Vinden? Eller något helt annat?
– Kanske var det pappa? Det känns som att jag får sådana tecken ibland. Han kommer aldrig kunna ersättas, men det känns som att han är med mig.
Dana har länge granskat sig själv hårt, alltid velat visa att hon räcker till och bryr sig. I samma veva som Turkka blev drabbad av cancer fick hon tarmproblem: "Läkaren sa att jag hade IBS. Ett tag vågade jag bara äta ris, kyckling och kanske morötter. Jag tappade sju kilo. I början skaffade jag ingen kostterapeut, men det har jag nu."
"Tron på mig själv har aldrig brunnit ut"
Under vårt samtal har Toivo somnat. Dana kliar honom med högerfoten. Sen reser hon sig, tar fram en stor låda och rotar bland bilder, dagböcker och olinjerade ritblock.
Hon öppnar ett skåp och möts av en spindel.
Dana gillar inte spindlar.
Med papper i handen fångar hon den ovälkomna gästen, sprintar mot balkongen och släpper ut den.
– Jag känner mig dålig om jag dödar den. Nu får naturen göra sitt.
Dana har alltid brytt sig om sin omgivning, men mitt i kampen med ensamhet och sorg har hon inte tappat bort sig själv.
– I perioder har jag ifrågasatt mig själv, men tron på mig själv har aldrig brunnit ut. Självförtroendet går upp och ner, men självbilden är basen till allting, säger hon.
– Jag har jättestark intuition, jag lyssnar på mitt hjärta. Känns något rätt känns det som fakta för mig. Om jag upplever att något känns rätt – hur kan det då gå fel? Min magkänsla har varit min bästa vägledare, i hela mitt liv har jag litat på den. Inte vet jag något annat.
Dana ler.
– Nu när jag berättar min historia har folk sagt att de ser hur allt kring mig hänger ihop. Det här gör att människor kan förstå mig bättre, för det finns de som vill förstå. Sen finns sådana som gör det till ett problem.
– Jag har alltid varit öppen, jag upplever att jag inte har något att gömma. Varför ska jag inte kunna säga hur jag har upplevt saker? Jag vill inte leva med sånt som jag inte kan säga högt.
