Foto: Mattias Heikki
Jag mådde illa, blev likblek och kräktes. Jag blev helt kallsvettig och fick panik. Då ringde Hanna 112."
Emanuel Arvidsson
Läkarna springer och rullar en brits framför sig. På den ligger Emanuel Arvidsson. Det känns som att magen ska explodera. Han måste opereras akut. När han sövs ner vet han inte om han någonsin kommer att kunna spela fotboll igen.
Det var här det var som mörkast.
Det var nu som hans fotboll var som mest hotad.
– Just då tänkte jag bara att de fick göra vad de ville, bara jag blev av med smärtan. Jag hade så himla ont, säger Emanuel Arvidsson, nu nästan fyra år senare.
26-åringen har haft flera elaka skador. Det han upplevde på Vrinnevisjukhuset i januari 2020 var det värsta han varit med om. Men inte heller det fick honom att sluta. Anfallaren har hela tiden lyckats hitta en väg framåt och haft en förmåga att förvandla sig. Från att vara Patient Arvidsson till att bli Skyttekung Arvidsson.
Han har nu tre helt skadefria säsonger bakom sig. Tanken att sluta har aldrig slagit honom. Det handlar om känslor till en rund leksak som inte bara är en boll. Utan även en kompis, kanske rent av en terapeut.
– Den kärleken har alltid funnits där. Vad som än har hänt i livet så har kunnat plocka fram en fotboll och sparka den mot en garagevägg. Oavsett om man har varit ledsen eller glad eller om man bara har behövt skingra tankarna.
Det handlar också om kärleken till sina föräldrar. Pappa Stefan och mamma Tina som alltid har ställt upp, stöttat och suttit i den där bilen, redo att skjutsa den lilla grabben de knappt fyra milen från Rejmyre till Norrköping och nästa träning – säsong efter säsong.
– Jag har känt att jag inte har kunnat lägga ner min fotboll när de har lagt ner så mycket tid på mig genom alla år. Jag känner än i dag att jag vill ge något tillbaka, säger han.
Emanuel Arvidsson fångades tidigt av Norrköpings Tidningars kameror. Här gör ett av sina mål när IFK Norrköping mötte Lindö FF 2007.
En trasig höft
Låt oss dyka ner i Patient Arvidssons sjukjournal. Den första anteckningen är från 2012. IFK Norrköpings talang var 15 år gammal när den första allvarliga skadan kom.
Tajmingen på den var extra dålig. För det är i den här åldern som de första riktigt tunga uttagningarna kommer. En trasig höft stoppade honom i fyra månader. Det gjorde att han inte kom med i Östgötalaget. Han fick se spelare, som enligt honom själv, var jämnbra, eller till och med sämre tas ut i den prestigefyllda truppen. Själv fick han stå utanför och rehabträna.
Men de två kommande åren tog han revansch. Skadefri kunde inget hålla honom borta från länslaget, två gånger om. Som bäst gick hans Östergötland till final, men föll mot Stockholm.
IFK-stjärnorna började lysa
Två år senare satt Emanuel Arvidsson på en motionscykel på Idrottsparken. Hjulen snurrade – men han kom ingenstans. Varken med cykeln eller med sin fotbollskarriär.
Hans andra notering i sjukjournalen kom 2014. Ryggsmärta höll honom tillbaka. Smärtan kom och gick. Den var ömsom stark, ömsom mildare – och ibland helt borta. Vissa veckor kunde han träna och spela normalt, men många andra gick åt till rehab och oroliga tankar. Frågorna kring skadan förblev obesvarade under en lång och oviss tid. Så pass lång att säsongen till slut fick anses som ett förlorat år.
Samtidigt tog de andra IFK-produkterna sina första kliv in i seniorfotbollen i division två med Sylvia. Kommande stjärnor som Linus Wahlqvist och Filip Dagerstål hade börjat glänsa.
De var redan på väg.
– Det var svårt. Jag var glad för dem samtidigt som jag önskade att jag kunde vara med. Jag upplevde att de två första skadorna kom vid viktiga tidpunkter i karriären.
En privat magnetröntgen i Göteborg gav till slut svaret på gåtan: kotkompression. Träningsprogrammet från IFK:s dåvarande rehab-chef Dale Reece hjälpte. Emanuel Arvidsson vägrar än i dag att sluta med bålträningen. Han nöter på – för säkerhets skull.
Säsongen efter tog han revansch.
36 mål och 19 assist, en ledarroll trots blotta 19 år, en ”Åshöjden-seger” i Östgötacupen och en återfunnen fotbollsglädje.
– Att gå till Torstorp och division fyra var ett av mina bästa beslut någonsin. Jag fick förtroendet att komma tillbaka helt i min egen takt, utan press.
Att starta om i Torstorp blev ett lyckat val. Här står Emanuel Arvidsson tillsammans med Viktor Björhn, Jonny Källgren och
Bylent Halili säsongen 2015.
"De sa att jag svimmade i luften"
Tonårens två stora motgångar fick inte Emanuel Arvidsson att ge upp. Han lyckades gå länge nog för att till slut nå en ljusare fotbollstillvaro. 2017 skrev han på för Sleipner. Vad han inte visste då var att ett ännu större mörker väntade runt hörnet.
Långbollen gick mot ”Randigts” anfallare. Emanuel Arvidsson hoppade upp och nickade.
Sedan blir det svart.
En sen motståndarnick träffade honom rakt i skallen. Hans minns själv inget av landningen. Men de som satt i publiken glömmer aldrig synen.
– De sa att jag svimmade i luften. Att det var riktigt otäckt.
Det är en känsla som är mycket starkare än önskan att gräva sig ner och dö. Det är det som hela tiden har drivit mig."
Emanuel Arvidsson
En hjärnskakning skickar ner dig i ett mörker. På alla sätt och vis. Under två veckor kunde Emanuel Arvidsson inte göra annat än att ligga i ett kolsvart rum. Han var ensam med sina tankar när alla former av intryck skulle minimeras.
– Jag tänkte på tacklingen om och om igen. Att den var så sen och så onödig. Jag hade många frågor i skallen. Hur länge måste jag ligga här? Vad händer sen? Säsongen är snart slut, vad ska jag göra efter den?
Hur är det att ha hjärnskakning?
– Det är som när man har en väldigt hög feber, fast mycket värre. Huvudet bara bultar. Det gör ont att bara röra ögonen. Och när du rör på kroppen eller råkar hosta dånar det bara till och gör jätteont.
Tids nog började han vinna små delsegrar. Att kunna tända lampan. Att kunna sitta upp en längre tid. Att själv hämta mat från köket eller posten från brevlådan utanför huset. Så fortsatte det, hela vägen till den största, lilla delsegern: en löptur.
Emanuel Arvidsson har aldrig gillat spåret.
Ska man springa, så ska man göra det efter en boll. Men den här vinterdagen var annorlunda. Efter månader av försiktigt stillasittande längtade till och med han efter löparskorna.
Målet var att jogga några hundra meter. De växte till kilometrar. Det korta elljusspåret i Rejmyre gick över till ett längre slinga – och en till.
Emanuel Arvidsson kunde inte sluta springa.
Inte ens när spåret tog slut. Han fortsatte hela vägen hem till föräldrahemmet i omvägar. Gata för gata genom kvarteren han växte upp i. Det var hans livs överlägset skönaste löprunda.
De två kommande säsongerna fick han revansch. Under 2018 och 2019 vann han skytteligan i division tre med Smedby. Laget hade tvåan inom räckhåll båda åren men lyckades inte ta klivet upp.
Övervägde du någon gång att sluta?
– Nej, inte sluta spela. Sluta elitsatsa, kanske, men aldrig att sluta helt. Det kommer inte ske på väldigt, väldigt länge. I så fall måste jag åka på något riktigt allvarligt, säger han i dag.
Faktum att den senaste anteckningen i sjukjournalen handlar om just det. Om något riktigt allvarligt. Men den här gången rörde det sig inte om någon fotbollsskada, utan något ännu värre. Något som var karriärhotande.
Efter att ha vunnit skytteligan två år i rad i Smedby värvades den då 22-årige Emanuel Arvidsson till norrettan och Nyköpings BIS.
En akut operation
Alla målen i Smedby tog Emanuel Arvidsson till Nyköpings BIS. Från trean till ettan. 2020 var året som han skulle mäta sig i en tyngre viktklass. Men i januari inträffade mardrömmen.
Det började med lite magont. Sedan spred sig smärtan i buken likt en eld som fått syre. Han åkte in till akuten på Vrinnevisjukhuset där misstankarna riktades mot blindtarmen. Efter en hastig blindtarmsoperation skickades han hem igen för att vila.
– Jag minns att det först kändes mycket bättre. Men under natten vaknade jag upp och hade jätteont igen. Jag ringde till sjukhuset och frågade om det här var normalt.
Han fick lugnande besked, att det kan kännas så efter en operation. Det var bara att bita ihop och hoppas på att det skulle gå över.
Men det gjorde det inte.
Dagen efter var han och hans blivande hustru Hanna bjudna på middag. Vid matbordet hos vännerna senare den kvällen kunde han inte längre stå emot smärtan som bara växte.
– Jag mådde illa, blev likblek och kräktes. Jag blev helt kallsvettig och fick panik. Då ringde Hanna 112. Jag fick smärtstillande i ambulansen, men det hjälpte inte. Vi åkte med full fart in till sjukhuset. Där röntgades jag igen och när personalen fick se röntgenbilderna, insåg de vad det var. De tog min säng och sprang till en operationssal. Det kändes panikartat.
Emanuel Arvidsson hade råkat ut för tarmvred. Det hade uppstått en knut på tunntarmen vilket gjorde att den höll på att strypa sig själv. Om det går hål i en tarm är risken stor att bakterier svämmar över i buken eller ut i blodet, vilket kan leda till blodförgiftning.
Han behövde opereras – direkt.
Han minns det sista läkaren sa till honom innan han sövdes ner. ”När du vaknar upp nästa gång kanske du har en stomipåse inopererad i dig.” En åtgärd som hade kunnat spolierat hans fotbollskarriär.
När han öppnade ögonen igen visste han först inte var han var, sedan fokuserades blicken. Rummet på Vrinnevisjukhuset var lugnt och stilla. Smärtan var borta.
Operationen hade gått bra. Men till vilket pris? Vad hade läkarna tvingats göra?
Svaren på de oroliga frågorna var lugnande. Någon stomipåse behövde aldrig opereras in.
Emanuel Arvidsson kunde fortsätta spela fotboll.
Var Emanuel Arvidsson spelar nästa säsong är inte klart i skrivande stund. Han har fört samtal om en flytt till ÅFF och om ett provspel i högsta finska ligan.
Tillbaka som skyttekung
När fotbollsskorna snörades på igen återuppstod mönstret. Patienten förvandlades till skyttekung. Under två säsonger gjorde Emanuel Arvidsson 41 seriemål för Smedby i tvåan. I år vann han dessutom skytteligan i division 2 södra Svealand trots att han spelade i ett bottenlag.
– Jag är konstig när det kommer till det. Det är klart att man alltid är glad när laget har vunnit en match, men när man har fått bidra med mål känns det så mycket starkare. Det finns ingen känsla som den och man vill hela tiden ha mer och mer. Det är den som gör att man hela tiden jagar vidare. För det är en känsla som är mycket starkare än önskan att gräva sig ner och dö. Det är det som hela tiden har drivit mig.
Under vintern har han varit ryktenas man. Anfallaren bekräftar att han har kontakt med ÅFF samtidigt som Smedby inte är ute ur bilden. Även klubbar från både division 1 och Superettan har gjort förfrågningar. Men det kanske mest intressanta alternativet just nu är ett lag i finska högsta ligan. Arvidsson ska med största sannolikhet till grannlandet på provträning i januari.
Ljudet av ett prasslande nät. Ruset av ett mål.
Emanuel Arvidsson kommer att fortsätta jaga den speciella känslan.
