Michael Englund, säkerhetschef Jernhusen, säger att klagomålen minskat trots att antalet hemlösa ökat.
Så fort stationen slår upp portarna på morgonen är det en handfull hemlösa som går in i värmen. En del sätter sig för att vila, andra går runt och letar i papperskorgar, någon tigger. Jernhusen, fastighetsbolaget som äger stationshuset i bland annat Norrköping, har i flera år lyft frågan om hemlösa och socialt utslagna som vistas i och omkring stationen.
– Vi har ett gott samarbete i Norrköping med både socialtjänst, säkerhetschef och polisen. Jag är ansvarig för att lyfta frågan med myndigheterna när de hemlösas närvaro leder till ordningsstörningar, brott och så vidare. Det har slagit väl ut i Norrköping tycker jag, säger Michael Englund.
Enligt den senaste kartläggningen som gjordes av Socialstyrelsen 2017 fanns det då 33 000 hemlösa i Sverige. I Östergötland runt 2 000, varav cirka 300 i akut läge.
– Och då räknas inte hemlösa EU- och EES-medborgare eller barn in. Enligt Stadsmissionen handlar det om det dubbla, då är det klart att när det blir kallt så märks det. Men hemlösa utgör generellt ingen ordningsstörning så det vi gör från Jernhusen är att orosanmäla när vi ser att människor far illa.
Jernhusens motto är "Ordning och reda med hjärta". Michael Englund uppskattar att han gjorde drygt 70 orosanmälningar under förra året, varav några var i Norrköping. Det är uppenbart att många av de här människorna inte mår bra, varken fysiskt eller psykiskt.
– Vi väcker människor för att se hur de mår, det kan vara svårt att avgöra om de har tuppat av eller sover, säger Michael Englund.
Är det mycket psykisk ohälsa?
– Jag vill inte generalisera, men vi har gjort intervjuer på en av våra större stationer och där är det multisjukdom på en stor del av dem. De mår inte bra och det blir inte bättre av att inte ha någonstans att bo.
Vad är det för regler som gäller på stationen?
– Ligga på en bänk är inte okej eftersom de är till för sittande och alla ska få plats.
– Men det är inte förbjudet att ta en tupplur sittandes på våra stationer.
"Det är inte förbjudet att ta en tupplur sittandes"
Även om antalet hemlösa har ökat under lågkonjunkturen ser Jernhuset en minskning av antalet ordningsstörningar på stationerna.
– I vårt samarbete med kommuner och polis så är det faktiskt färre röda signaler nu än vad vi hade för fyra år sen. Det intensifierade samarbetet med orosanmälningar och att vi lyfter frågan visar sig på vår Sverigekarta. Vi har mindre klagomål nu än tidigare.
Stadsmissionens uppsökare i arbete
Stadsmissionen frukostvagn lockar till sig ett tiotal personer som vill ha kaffe och en macka.
Strax före klockan tio på förmiddagen samlas ett tiotal personer utanför Systembolaget i väntan på att de ska öppna. En väktare hejar igenkännande på dem. Snart dyker Anton Gunnarsson och Mikael Briones Pastén från Stadsmissionen upp med sin lådcykel fylld med enkel frukost till behövande. Vi går till Hörsalsparken dit många av de som just varit på Systemet sluter upp för en kopp kaffe och en macka.
– Det är till 90 procent kända ansikten för oss, säger Mikael.
Ingen av de vi träffar vid Hörsalen är hemlös på det sättet att de sover på parkbänkar eller i trappuppgångar.
– Men jag kan räkna upp säkert tio personer som bryter sig in i olika portar och sen ner i förråd för att sova. Har de tur så står det någon gammal soffa där, säger en man som vill vara anonym.
En annan man har kommit till Hörsalsparken för att ta en kaffe och träffa vänner. Han passar också på att be Stadsmissionen om ett par vinterskor, vilket Mikael lovar att fixa.
– Jag är inte hemlös, men typ. Jag sover hos min mamma ibland men jag är 36 bast så det är inte hållbart. Jag känner flera som är hemlösa men jag kan inte jämföra mig med hur de har det, säger han.
En ung tjej med keps och luvtröja säger att hon kommer till Hörsalen varje dag för att få frukost av Stadsmissionen. Hon bor på ett LSS-boende men vet att hon inte får bo kvar så länge till. Kommunen tycker att hyran har blivit för hög.
"Jag har varit hemlös många gånger förr så jag är inte rädd för det".
Vad ska du göra då?
– Jag får bo på gatan. Jag har redan bott på gatan flera gånger så jag är inte rädd för det. Men det blir svårare nu för jag har fått diabetes, säger hon.
Vad gör du om dagarna?
– Dricker, knarkar, får tiden att gå...
Vad skulle kunna hjälpa dig?
– Att sluta dricka, säger hon, och håller upp en ölburk. Så jag kan komma på fötterna.
Mikael Brones Pastén och Anton Gunnarsson jobbar som uppsökare på Stadsmissionen.
Mikael och Anton har lärt känna många av människorna med en oviss boendesituation.
– Vi hjälper dem ofta att ringa till jourboendet på Gränden klockan fyra på eftermiddagen. Är man för sent ute kan platsen vara tagen, säger Mikael.
– Det är ett stressmoment i vardagen och en osäkerhet i luften för dem. Och alla har inte tillgång till mobil, säger Anton.
De tycker att det finns ett behov av fler jourboenden i kommunen och att det skulle ge mer trygghet om de kunde få boendet veckobaserat i stället för som nu, dag för dag.
Det är ett stressmoment i vardagen och en osäkerhet i luften för dem.
Anton Gunnarsson
Uppsökare på Stadsmissionen
I Norrköping arbetar socialtjänsten enligt det som kallas "Bostad först". En metod som i korthet innebär att ett eget hem är en förutsättning för att kunna ta till sig behandling och tillfriskna från sitt missbruk. Både Mikael och Anton tycker att konceptet i grunden är bra, men att det tyvärr inte har fungerar för alla.
– Det finns de som fått en bostad men som inte har haft förutsättningarna att ta hand om ett eget boende, att laga mat och hålla rent. Då har det fallerat, säger Anton.
Vad skulle behövas för att få det att funka?
– Personligen tycker jag att det behövs mer uppföljning av vilka behov som finns. Att kontaktpersonerna ligger på och kollar läget.
När jag frågar en av männen i Hörsalsparken säger de att de känner till Bostad först.
– Jag vet flera som har fått lägenhet genom det. Men då måste man ju ha med socialen att göra, och det är där det spricker för många.
Stadsmissionens uppsökare Mikael Brones Pastén och Anton Gunnarsson rör sig mot Södertull.
När vi vandrar uppför Drottninggatan ställer jag de svåra frågorna till Anton och Mikael.
Jag får känslan av att alla kanske inte vill ha hjälp, är det så?
– De har antagligen sökt hjälp i så många år att det blivit svårt för dem att söka hjälp igen. Där kommer vi in i bilden, vi låter det ta sin tid, säger Mikael.
– En person som är hemlös, har en massa skulder och ett berg av saker att ta tag i, då tar det emot att påbörja processen. Det kan uppfattas utifrån som att de inte vill ha hjälp, men de vill ha det, säger Anton.
Varför jobbar ni med det här?
– Vi tänker att även om man inte vill ha någon form av hjälp, och man lever i misär, så ser vi att det finns ett behov att vi som medmänniskor ser till att de har det så bra som möjligt.
