Skicka ett gäng avdankade och grånade idrottsprofiler till värmen.
Inkvartera dem i en lyxkåk och kasta ut dem att tävla på begynnande artros-knän tills mjölksyran sprutar.
Turas om att låta deltagarna spela huvudrollen i en nostalgitripp under ihopklippta sekvenser från respektive karriär, innan det är dags för middag vid poolen och lite mer tävlande.
Däremellan går det inte mer än tre sekunder mellan att alla understryker hur mycket de älskar att vinna och avskyr att förlora.
Mästarnas Mästare, kortversionen, skulle vara omöjligt att pitcha in hos ansvariga tv-chefer i dag, men SVT-långköraren som först såg public service-solljus 2009 har fortfarande en sällsynt dragningskraft.
En timme som träffar mitt i prick på tittarens mest väsentliga beröringspunkter.
Spänning.
Underhållning.
Aha-upplevelser.
Söndagens premiäravsnitt kom med uppskruvade förväntningar och det var inte bara för att det var säsongspremiär utan för att produktionen lyckats spränga in ett startfält med tre-fyra potentiella slutvinnare där det känns som ett helt öppet race.
Men det var ingen i favorit-kvartetten Anja Pärson, Joel Lundqvist, Sebastian Larsson eller brottaren Jimmy Samuelsson som imponerade mest.
Johanna Davidsson ägde premiäravsnittet i utklassningsstil. Johanna? Davidsson? Vem?
Sjuksköterskan ni vet. Äventyraren som bröt ny mark med att som ensam kvinna ta sig till Sydpolen på kortast tid.
Fortfarande ingen aning – se reprisen av premiäravsnittet. Ni som såg det är garanterat lika fascinerade och imponerade som jag över den här lågmälda pansarvagnen till pannben.
Davidsson satte alpina sportens starkaste lår tillhörande Anja Pärson på plats i den tortyrliknande Jägarvilan och när vi lärde känna 40-åringen närmare tårades det bland konkurrenterna i soffan. Tro fan.
Den här utomjordingen korsade Antarktis med destination Sydpolen under 40 dagar på egen hand – på en gigantisk glaciär, hasandes på ett par skidor och med hela packningen i ett rep runt magen.
Sovandes i ett tält medan temperaturen visade 25-30 minusgrader.
Frostskadad och med inte en levande organism runt sig.
Ett test som kostade en miljon kronor – och som delvis finansierades med hjälp av banklån. Två, kanske tre, månadslöner för Sebastian Larsson under AIK-tiden.
Johanna Davidsson blir ett helvete att störa för de andra i Mästarnas Mästare, där även Tony Rickardssons VM-guld 1994 avhandlades.
En 24-årig Rickardsson knäppte förebilden Hans Nielsen på näsan i ett direkt avgörande heat om världsmästartiteln.
Speedway-kungens bakgrund som mycket lovande ishockeyspelare och lagkamrat med Nicklas Lidström var en nyhet för mig, men annars kände man igen Rickardssons alla attribut som den ödmjuka, roliga och avslappnade spjuvern som paradoxalt med de mjuka personlighetsdragen blev bäst i världen i en av världens allra farligaste sporter.
Att man oftast sitter på facit i tillbakablickarna, medveten att de avgörande momenten slutar med att de blir just mästare, förtar inte dramatiken nämnvärt.
Idrottarna må ha ansikten märkta av tiden, silverstänk i håret och filmerna rullar med grynig kvalité, men kombinationen av då och nu i en emotionellt serverad krutdurk gör Mästarnas Mästare till ett riktigt bra tv-program.
När det dyker upp en Johanna Davidsson från ingenstans blir det bättre än så.