Krönika Så var det klart. Svenska Ridsportförbundet (SvRF) tvingas öppna för en lösning om Svenska Islandshästförbundet (SIF) ska kunna ta del av förmånerna med att vara medlemmar i Riksidrottsförbundet. Riksidrottsmötet har sagt sitt och det egna medlemskap som SIF så mycket eftertraktat i Riksidrottsförbundet blev nekat – ännu en gång.

Man kan bara hoppas att förbunden tillsammans kan börja sköta diskussionerna på den vuxna nivå som anstår föreningar av denna kaliber. Tomma löften och tomma hot borde stanna i dåtiden. Progressiva diskussioner är framtiden.

Jag ställer mig dock oerhört tveksam till om det kommer att fungera i praktiken. Skillnaden mellan disciplinerna är och förblir antagligen för stor. Lite generaliserat kan man troligen med gott fog påstå att attityden om "vuxna ponnyryttare" kvarstår från de ordinarie disciplinerna när det kommer till hur man ser på islandshästarna.

Men vems ansvar är det att stoppa dessa fördomar om varandras discipliner? Vem är det som ska se till att ryttare inte ser ner på varandra för hästval eller för val av idrottsgren?

Jag vill påstå att det är Svenska Ridsportförbundet som borde axla den bördan. För faktum är att det, iallafall inom mina kretsar och under de år som jag varit aktiv i ridsporten, tenderar att enbart bli värre.

Dressyrryttare misshandlar sina hästar med skarpa bett. Hoppryttare sliter i munnarna på stackars hästar som egentligen inte ens vill hoppa. Islandshästryttare tynger ner små ponnyers ryggar med sin enorma kroppshydda. Känner du igen påståendena? Har du sett dem online? Eller kanske rent av på en lokal tävlingsplats där Anna, 14 år, vågade sig fram med sin islandshäst i clear round hoppning 70 centimeter?

Jag kan ta en personlig erfarenhet. Jag var nämligen förr den där tjejen som skulle hoppa en kul clear round med min islänning. Bemötandet? "Om du vill hoppa kanske du ska köpa en riktig häst", från andra deltagare. På fullt allvar. Ett hårt slag för unga människor. Nu vet jag vad du tänker. "Det var säkert ett skämt", inte sant? Ja, kanske. Men faktum kvarstår, det var sista gången jag visade mig på en träningstävling alls. Jag tror inte heller att jag är ensam om att känna så. Jag vågar påstå att det är vanligt att alla – tjejer, killar och icke binära – drabbas av just detta. Påtryckningar och fördomar. Förklädda hån och nedsättande kommentarer. Är det en ridsport vi vill stå för? Är det dessa värderingar vi vill sprida vidare till våra unga i ridskolornas plantering? De är vår framtid. Det är upp till oss att se till att de kan växa.

Så hur får vi dem att gro? Inte är det via vuxendagis där man hånar och kastar skit på varandras val iallafall.

Vi delar samma passion. Vi lever för hästsport i alla former. Det kan handla om hoppning, dressyr, distansritt, voltige islandshäst eller till och med travsport. Du läste rätt; jag vågade blanda in travsport med ridsport. Tänka sig ...

Tänk om vi kunde stötta varandra i det istället för att såra eller håna. Vilken fin sport det hade varit. Förebilderna startar på elitnivå och går ner hela vägen till ridskolorna. En bra förebild skapar bra uppgående stjärnor. Peder Fredricson är en strålande förebild. Han har alltid hästen i fokus och tar sig alltid tid till morgondagens stjärnor. Men det räcker inte med det.

Vi måste ner på detaljnivå.

Ridskolorna måste ställa krav på schysst beteende. Gudarna ska veta att det är hög tid att SvRF gör detsamma. Snacka går ju. Men var är bevisen?

Var tas krafttagen mot mobbning mellan de olika grenarna? Mobbning gällande olika kroppsformer eller mobbning gällande vilken typ av häst man rider?

Att släppa in SIF i den "riktiga ridsportens" finrum kan verka banalt. Men det är ett steg på vägen till en mer tolerant ridsport. En sport och gemenskap både du och jag kan vara stolta över och låta våra barn växa upp i.