Det är lätt att bländas av sportens stora stjärnlag och så här långt har de riktigt tunga pjäserna gjort vad som kan förväntas av dem. Min absoluta övertygelse är att de blivande europamästarna återfinns i kvartetten ovan.
Utmanare: England, som hållit nollan i tre matcher och blir ännu vassare om och när de får igång anfallsspelet på allvar.
Vi nordbor ska nog inte ha för stora förväntningar vad gäller slutspelet.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som skaver, men jag har alltid haft svårt för... Danmark. En kontroversiell åsikt i en tid när man förväntas gulla med allt som är rött och vitt.
Det är någonting hos våra grannar i söder som väcker negativa känslor hos mig, en förnimmelse ackompanjerad av en innerlig önskan om misslyckanden för vår nordiska ärkefiende. Avundsjuka? Inte om du frågar mig. Klassisk missunnsamhet? Ja, möjligen.
Danmarks (hittills) bästa tid var under fotbolls-EM 1984 och VM i Mexiko två år senare. Man hade ett på papperet helt fantastiskt lag. Vintergatans alla stjärnor och planeter måste helt enkelt ha stått i ett unikt läge när lilleputtlandet plötsligt värpte fram internationella storspelare som Morten Olsen, Preben Elkjaer, Sören Lerby, Michael Laudrup, Jesper Olsen, Frank Arnesen med flera.
Danskarna hade ett lag som kunde ha gått hela vägen 1986, men man schabblade bort allt i åttondelsfinalen mot Spanien som vann med hela 5–1 på Estadio La Corregidora i Querétaro. Jag minns att jag njöt av Emilio Butragueños fyra mål – trots att "Gamen" var en ikon hos förhatliga Real Madrid.
Det kändes bra att Danmarks framgångar mötte ett sådant abrupt slut i den sydamerikanska sommarvärmen. Sverige missade VM-slutspelen 1982 och 1986 och på något märkligt sätt blev danskarnas uttåg en liten upprättelse för ett skadeskjutet blågult fotbollshjärta.
Norge kan jag stå ut med – låt dem förnedra oss i längdskidåkning och damhandboll, men förutom några billioner oljedollar på Norske Bank och sedan länge bortglömda segrar i Frankrike VM för 23 år sedan finns det faktiskt inte mycket att irritera sig på om man nu nödvändigtvis ska rikta blickarna mot det där långsmala, rätt eländiga stycke landtunga väster om Värmland.
Lite samma sak med Finland. Okej, de kan spöa oss i hockey nån gång (särskilt om våra typ hundra bästa NHL-svenskar samtidigt tackat nej till Tre Kronor) och backhoppning. Fast ärligt: Who cares?
Danskarna är en annan femma. En nation vi absolut behöver tukta för att bibehålla vår nationella stolthet och helst ska vi köra över dem i nationalsporten fotboll.
Dessvärre är de rätt motsträviga, pölsätarna. Jag var definitivt beredd att räkna ut dem efter smällarna mot Finland och Belgien men när det blev skarpt läge tog sig laget samman och mosade Ryssland i det som kanske är EM:s hittills vackraste 90 minuter.
Stämningen på Parken i Köpenhamn var Tuborg-stinn och elektrisk, extra laddad efter tragedin som drabbade stjärnspelaren Christian Eriksen i premiären och traumat som förmodligen förföljer alla som upplevde det ohyggliga på plats eller i livesändningen framför teven.
Fotbollseuropa fick se en nation och rödvita hjärtan som pumpade på i euforisk samklang och nu väntar åttondelsfinal mot (beskedliga) Wales medan Eriksen ger tummen upp och dejligt pepp från sjuksängen.
Go, Cymry, säger jag – og farvel, Danmark.