Angelica Forsberg: Uppfostrar vi proffs eller robotar?

När det först nådde mig att vi utbildar ryttare likt minioner på rad vid hästnäringens tre riksanläggningar blev jag lite fundersam. Det handlar om Wången, Flyinge och Strömsholm. 

Man ska se likadana ut, man ska bete sig likadant. Helst ska hästarna se likadana ut och bete sig likadant. Som en sammansmält massa som blir till ett. 

En omöjlighet? Nej, inte om man vidtar disciplin. 

För mig ger vittnesmålen från våra stora skolor med anor från förr, tankarna till Jan Guillous ”Ondskan”. Även om skolorna inte utnyttjar samma typ av kamratuppfostran som i filmen så ger berättelserna från vissa unga flickor mig en bitter eftersmak i munnen. Alla känner såklart inte så. När det handlar om såna här saker så räcker det faktiskt med att någon eller några upplever kränkningar och särbehandling för att vi ska ha ett stort problem. 

Jag vet flickor som fått till sig att de måste bli smalare för att lyckas som ryttare. Som om de inte lytt order blivit särbehandlade både av lärare och andra elever. Och detta på en av våra största skolor. 

 Det konstiga är att ingen pratar om det. Att ingen vill ta i ridsportens smutsiga byk, det vet vi ju sen innan. Men det kanske är dags att börja ställa krav på skolorna när det kommer till beteende och värdegrund. Det kanske är dags att någon börjar prata om regler, både officiella och inofficiella sådana. För enligt mina källor finns det gott om båda. 

 ”Personal, studenter, studerande, elever och deltagare bär klädsel med diskreta färger som ger ett yrkesmässigt, professionellt och säkerhetsmässigt intryck. Detsamma gäller utrustning till hästarna.”, står det i de tre skolornas skrivna policy. Elever förklarar innebörden av detta för mig, för det låter ju ändå vettigt när man läser det. Det finns ju enorma fördelar i att alla ”ser likadana ut”. Som en elev sa till mig: ”Man fokuserar mer på hästar och ridning än kläder och märken”. Och så är det kanske. Men om man måste vara skitsnygg och städad hela tiden, är det inte i sig ett problem för lättpåverkade unga?

Dessutom vittnas det om att de inofficiella reglerna är mycket striktare än så. Exempelvis elever som skickas hem för ombyte om de har urringning eller för korta ärmar. Detta sträcker sig även till färgval. Diskreta färger är det som gäller. Dessutom säger flera oberoende källor att matchning är ett krav. 

Men vad händer när man kommer till häst då. Jodå, ingen barbackaridning och knappt uteritter tillåts, en säkerhetsfråga och helt rimligt. Säkerheten framförallt.

Några regler om hästras finns inte. Men det kan bli svårt att komma med helt andra raser. Det ligger nämligen i lärarnas händer. Lärare kan med andra ord stoppa raser som inte anses klara utbildningen. Det i sig är ju inget. Men enligt eleverna får man använda anläggningen och stå kvar ändå – men man kommer att bli särbehandlad. Eller som en tjej sa till mig i min ungdom ”ska du inte köpa en riktig häst …”. Sånt sätter sig. 

Jag har full förståelse för viss form av likformighet. Jag ser fördelarna i att alla är lika och gör lika. Men när det blir tvång och måsten är det alldeles för lätt att det leder till snobberi och utanförskap, och i förlängningen självhat och prestationsångest.

Trots allt sitter hästkunskapen inte i kläderna. Trots allt är jag inte sämre i röda byxor än mörkblå. 

Angelica Forsberg