Vad som är ännu härligare? Att bryta motståndarnas. Fråga Djurgårdens kapten Kevin Walker som strålade som en sol i höstmörkret efter att ha fällt ännu en allsvensk elefant.
I förförra omgången var det Malmö som fick ge sig mot "Järnkaminerna" som varvar strålande insatser med plattmatcher (som mot AIK senast).
IFK Norrköping hann med nästan 14 månader (och 16 allsvenska matcher) utan att förlora hemma på sitt plastgräs och senast det hände var gästerna även då från 08-land. AIK vann med 2–1 på det som vid den tiden hette Nya Parken.
Anledningen att Djurgården kunde triumfera med 3–1 kan enklast summeras i två meningar:
1) Gästerna var sensationellt bra och stängde varenda centimeter som IFK ville använda för sina attacker.
2) IFK nådde inte upp till de höjder som skämt bort supportrarna på Östgötaporten. Man var ärligt talat en bra bit ifrån tidigare prestationer.
Ska man gnugga in ännu mer surt hos förlorarna så kan man påpeka att placeringarna av Dagerstål (centralt på mitten) och Eliasson (på topp) från start inte slog särskilt väl ut.
Med facit i hand borde Tess Tekie och Kalle Holmberg fått mer speltid än de minuter man faktiskt fick.
Men som sagt: Det är lätt att vara efterklok och manager Jens Gustafsson har faktiskt gjort nästan allt rätt sedan han kom till Norrköping i somras.
Vad som är mer intressant nu är hur "Peking" tacklar den här repan i skivan. Studsar man tillbaka med en superinsats på Friends nu på söndag eller var det här början på slutet i guldracet?
Måndagens resultat från Östgötaporten borde fått hela Malmö att skrika sig hesa av lycka. MFF-vännerna behövde lite goda nyheter efter skadorna som drabbat truppen på sistone.
Slutspurten av allsvenskan ser fortfarande grymt spännande ut även om skåningarna åter hamnat i förarsätet.
Någon "guldfrossa" i IFK tror jag inte ett dugg på.
Ingen i truppen, varken spelare eller ledare, har ens andats en bokstav som skulle avslöja några funderingar i den riktningen.