27 augusti 2019 i Nyköping. Vargarna körde allsvensk semifinal borta mot Griparna. I matchens sjunde heat var olyckan framme för Viktor Bergström. Senare under samma höst tog han beslutet att karriären var över.
Det har nu gått ett drygt år sedan dess. 34-åringen från Kolmården har hunnit smälta det smärtsamma avskedet från sporten i sitt hjärta – och blickar framåt i stället.
Vi möter dock upp Viktor Bergström för att blicka tillbaka på den långa karriären som har innehållit mycket – med känslor åt alla riktningar.
Speedwayen fångade honom direkt som barn.
– Jag följde med farsan och kollade på Vargarna. 1999 kanske det var. Sen provade jag efter ett tag och intresset höll i sig. Med alla andra sporter var det att jag provade, höll på i två månader och sedan slutade. Men speedwayen blev kvar...i många år, säger Viktor Bergström samtidigt som han häller upp en kopp kaffe.
– Det gick hyfsat för mig rätt fort inom speedwayen. Men jag vet att jag åkte rakt in i staketet första gången jag satt på en cykel. Då var det trästaket så jag studsade tillbaka bara, säger Viktor och skrattar.
Åren på 80cc var trivsamma för Viktor Bergström och gav bland annat silver i lag-SM, landslagsuppdrag och seger i Ottos rostfria cup i Avesta som var en av årets höjdpunkter tillika största tävlingar med internationella inslag.
Vargarna hade genomgående starka knatteförare utöver Bergström; Billy Forsberg, John Larsson, Kristoffer Mattsson, Jonas Björk och Sebastian Carlsson för att nämna ett gäng.
Under sin sista säsong på liten cykel nådde Viktor Bergström VM-finalen för knatteförare. Det blev en 14:e-plats i en final som så många gånger förr och senare dominerades av Danmark. Nicolai Klindt vann före Leon Madsen, Casper Wortmann och Morten Risager. John Larsson körde också finalen och kom elva.
Där fick Viktor på nära håll se danskarnas, inte ovanliga, frenetiska satsning på ungdomsförare.
– Morten Risager hade med sig fler cyklar än vad han fick ta med in i depån. Han hade gjort avgassystem för stora belopp. Det fick sättas på vikter under sadlar och grejer för att de vägde för lite. Vi kom till VM-finalen och var de enda, tror jag, som kom med en cykel. Och vi kom med cykeln på dragkroken på en gammal Saab 900. Det är lite olika hur man satsar, minns Viktor Bergström.
Han reflekterar över förändringen som har skett bland en hel del unga svenska förare.
– Förare som ligger på division 1-nivå har mekaniker anställda på fulltid. Och så går man ut och klagar på att man inte råd att åka. Då har man prioriterat fel. Jag har aldrig haft nån heltidsanställd under hela karriären. Jag har haft mycket hjälp av farsan. Men när jag körde i England gjorde jag det mesta själv. Det var mycket nattjobb för att hålla allting i ordning med cykeln. Det går inte att slarva med något.
När det var dags att ta klivet upp på 500cc 2003 så slog Viktor Bergström till och köpte en cykel av självaste Jason Crump för i runda slängar 20 000 kronor. Senare blev det ett till inköp från Crumps begagnatlager.
– Men det var inga värstingmotorer, de var ganska snälla. Det känns som att det där är något som har blivit värre i dag. När de går upp till 500cc nu, så har de i stort sett VM-cyklar från början. Det var inte riktigt så på den tiden. Man klarade sig ganska bra med originalmotorer. Jag tror också det är nyttigt att åka på lite snällare maskiner. Då utvecklar man sig själv i stället för att utveckla maskinerna från start. Det har blivit en liten hysteri kring det där nuförtiden, säger Viktor Bergström och lägger till:
– Genom alla år har jag köpt mycket begagnade grejer. Det är inte mycket helt nya grejer jag har köpt, förutom chassina och sånt. Motorer har jag bara köpt två helt nya under alla år.
Viktor Bergström hade en bra första säsong på stor cykel och lärde sig mycket. Han blev som 16-åring den yngste föraren som kvalade in till junior-SM-finalen det året. Vinnare där? Fredrik Lindgren före Peter Ljung och Jonas Davidsson.
2003 hade Vargarna (då i elitserien) ett farmarlag i division 1 i form av Korparna från Uddevalla. Ettan på den tiden höll klart högre klass än vad den gör i dag, ska vi vara tydliga med. Bredden inom svensk seriespeedway har tunnats ut betänkligt under Viktor Bergströms aktiva år.
– Det var hyggliga hemmamatcher. 37 mil enkel resa. Det var bil och släpkärra som gällde, säger Bergström och ler.
– Jag körde även i division 2 som fanns då. För Filbyterna. På den tiden kunde du lätt göra 50 tävlingar i Sverige över en säsong.
Redan det året fick Viktor Bergström göra sin elitseriedebut med Vargarna. Ett Vargarna som utöver Jason Crump hade förare som Charlie Gjedde, Jason Lyons, Steve Johnston, Daniel Nermark och Andreas Bergström i laget.
– Jag var väldigt nervös. Inför mitt första heat i elitserien åkte jag ut utan glasögon. Jag fick vända tillbaka och hämta dem och hann innan tvåminutaren, säger Viktor.
2008, hans första år som senior, tog Viktor Bergström steget och skrev på en utländsk klubb: Scunthorpe Scorpions i engelska Premier League, den näst högsta ligan.
En anledning till att det blev körning i England var att Viktor Bergström hamnade i knipa på grund av snittet han hade kört sig till året innan, för Vargarna i allsvenskan och Västervik i elitserien.
– Det var en liten paniklösning. Tai Woffinden körde för Vargarna 2007, det var han som tipsade om mig i England. Jag åkte över på höstkanten, körde nån träning och skrev sedan ett kontrakt.
Hur var det när du väl började köra i England?
– Det var tufft. Jag var van vid att ha med farsan i princip på varenda tävling. Han var en trygghet för mig. Det är ju många matcher i England, så jag bodde mer eller mindre där och flög hem till de svenska matcherna.
Om inledningen på 500cc gick som smort – så var inledningen i England raka motsatsen. Kolmårdensonens poängskörd var skral på de obekanta banorna.
– Efter ett tag trodde jag att jag skulle få sparken. Jag tänkte att det här måste vända, säger Viktor Bergström som fixade till sin motor som visade sig vara allt annat än optimal för banorna i Premier League.
När han väl fick ordning på det maskinella, så blev nollorna betydligt färre i heaten.
– I första matchen på nya motorn tog jag fullt. Sedan blev det givetvis inte fullt varje match, men det gick mycket bättre för mig.
Skador är en tråkig del som ingår i speedwaysporten. Viktor Bergström vet om det bättre än de flesta. Han blickar tillbaka mot den första skadan han ådrog sig på de brittiska öarna.
– Jag smällde i under tredje hemmamatchen med Scunthorpe. Efter matchen åkte jag och kontrollerade kroppen. Då hade jag brutit kulan i armbågen. Då gipsade de mig upp till axeln och sa att jag skulle ha det i sex veckor. Jaha, nu får jag sparken tänkte jag.
– Men jag åkte hem till Sverige och tog bort gipset. Sen körde jag veckan efter igen.
Det där är speedwaytakter.
– Det gick. Det var inget superallvarligt.
I Scunthorpe körde Viktor Bergström i tre och ett halvt år. Han rundade av sin englandssejour med en halv säsong i Leicester Lions 2011.
Samtidigt körde han för Solkatterna och Griparna i allsvenskan.
Du har varit ifrån Vargarna i flera säsonger, bland annat då, kändes det konstigt?
– Det var snitt och så kan man inte komma överens med alla personer jämt. Det har varit lite såna saker. Sen behöver det heller inte vara fel att testa något nytt.
Att man nästintill bor i en kappsäck som speedwayförare (om du även kör utomlands) är vida känt. Klart att Viktor Bergström har fått smaka på den tillvaron.
– Vi hade ju uppemot 60 matcher på en säsong, bara i England. Det kunde vara så att jag körde elitserien på tisdagen, England på onsdagen och allsvenskan på torsdagen. Och så England igen på fredagen. Det man sov – det var det jag gjorde på flygplanet i stort sett, säger Bergström.
Hur mår man efter en sån vecka?
– Trött är man. Men det är mycket för det där som man tränar vinterträning. Om man kör så där mycket, så krävs det en bra kondition för att återhämta sig.
Hur har det ekonomiska sett ut för dig under åren som aktiv förare?
– Jag gjorde så att Sverige, det jag fick in där använde jag till att hålla cyklarna i skick. Pengarna jag fick in när jag var i England var de pengarna som jag försökte leva på. Jag kunde leva på det under säsongen, men inte under vintern. Det var jobba som gällde. Det var väl det som gjorde att jag till slut skippade England.
Du gjorde några matcher i Polen?
– I Rawicz 2007. Med Simon Gustafssons som lagkamrat. Det var tredjedivisionen, men det är helt klart en jäkla skillnad i tryck jämfört med Sverige och England. Jag minns att vi slog Lodz på bortaplan. Efter matchen fick vi inte lämna depån under en viss tid. Det blev kalabalik när vi vann, så vi fick vänta till det blev säkert att åka därifrån. Det där har jag inte varit med om så mycket i Sverige direkt.
Viktor Bergström ställde 2012 in sig på att börja arbeta heltid.
Då skulle det också dyka upp funderingar på att lägga av.
– Jag var inne på att köra bara i Sverige. Tanken var åtminstone allsvenskan. Men det blev strul där, så jag stod helt utan klubblag. Då tröttnade jag på det och tänkte att jag inte skulle åka något överhuvudtaget, säger Viktor och fortsätter:
– Det roliga är att farsan ända köpte nya skärmset. Det behövdes på grund av nya regler. Han gjorde i ordning grejerna som var redo. Jag var skriven i Vargarna som hade många förare borta inför en match i Stockholm. Det var mitt i säsongen, jag hade inte åkt en meter och visste att Vargarna skulle ta med mig om jag ville.
– Så jag drog till Kumla och deltog i en division 1-match. Och det gick jäkligt bra. Jag tog i princip fullt med rätt bra motstånd. Jag tog inte poäng för Vargarna, men hängde med i heaten. Då fick jag upp lite sug för det. Speedwayen är som en drog (skratt). Håller man sig ifrån sig det helt, så går det bra. Men tar du lite grann av det, så är man tillbaka i det. Jag gjorde klart med Lejonen efteråt och åkte med dem i division 1 resten av säsongen som slutade med avancemang till allsvenskan.
Bergström fick sedan sju avslutande säsonger i karriären. Till slut blev det en skada för mycket. Han har varit med om en stor mängd smällar på ovalerna. Några värre än de andra.
Det har varit påfrestande psykiskt, att hela tiden få börja om på ny kula efter att varit på rejäl uppgång.
– Andra året i England fick jag in handen i bakhjulet på en motståndare i första sväng. Dels så blev det brännskador och ett antal stygn, men så bröt jag även båtbenet. Efter tre månader var jag inne på sjukhuset, tog av gipset och röntgade mig. De ringde sedan in mig och fick sätta tillbaka gipset. Båtbenet var fortfarande av, efter tre månader, säger Viktor Bergström.
– Säsongen efter var det en bortamatch i Stoke. I den matchen släppte det för mig efter en sämre start på säsongen. Efter ett stopp i mitt första heat var jag obesegrad. I mitt sista heat får jag in samma hand i ett bakhjul igen. Först och främst var jag rädd för att handen hade gått åt skogen igen. Det jag inte tänkte på var att jag var fast under luftstaketet i fem minuter med vaden mot avgassystemet. Vi åkte in till "sjukan" och tänkte att det är väl inte så mycket mer än brännskador. Senare flög jag hem till Sverige.
– Jag var dock osäker på om foten inte var bruten. Den svullnade så förbannat. På Vrinnevi var det en hel dags undersökningar. De hittade ingen puls i foten, då brukar det betyda att något är brutet. Men nu var det brännskadorna som ställde till det. Större delen av vaden hade tredje gradens brännskada. Dum som man var, så lyssnade jag på vad som sades, att det skulle läka snabbare om det fick läka av sig självt. Jag höll masken i en vecka om vilka problem jag hade med det. Men efter det hade jag ingen känsel och fick göra en hudtransplantation.
I förbifarten nämner Viktor Bergström att det blivit ett par hjärnskakningar, en ordentlig smäll i ryggen och andra törnar. 2011 var han med om en krasch när Vargarna och Västervik möttes. Då ådrog han sig bland annat en punkterad lunga efter att ha gjort ett antal volter.
– Då sa jag: En till sån krasch så lägger jag av...Men sen vet jag inte hur många krascher det blev sedan dess, säger Viktor Bergström och skrattar.
– Jag blev aldrig rädd efter alla smällar. Jag har alltid kommit tillbaka starkare mentalt. Åkningen har suttit i ryggmärgen.
Viktor Bergström berättar att han mår bra i dag. Han konstaterar att 2020 var rätt säsong att lägga av inför med tanke på pandemin som alltjämt pågår och ställde in hela Vargarnas säsong i allsvenskan.
Han har dock men för livet i foten. Att jogga är ett tidigare intresse som är ett minne blott.
– Jag ville egentligen inte sluta. Jag var varken rädd eller trött på sporten. Det var så att möjligheten att åka inte fanns kvar längre. Jag vred ju foten ett halvt varv åt fel håll. Det hette inte att jag bröt den, det hette att jag sprängde foten. Allt var av, det som höll foten på plats var skinnet, säger Viktor Bergström som har gjort två operationer och bytt jobb till en tjänst som passar honom bättre.
– Jag gjorde några träningsvarv i samband med "gubbracet" i somras (svenska veteraner träffas och åker). Det gick bra, det var i princip som att jag inte varit ifrån det. Samtidigt ledde det till ett antal dagars haltande. Det är både positivt och negativt. Men det blir lättare att hålla sig ifrån det om jag ser att det verkligen inte går.
Var det tufft när du insåg att du kört din sista tävling?
– Det var ett stort beslut att ta. Det tog några veckor att inse det. Man vill alltid välja själv att sluta. De här sista åren har varit roliga och gått ganska bra. Under ett antal månader var det väldigt jobbigt hemma. Jag kunde inte göra nånting, inte ta hand om barnen.
Är tanken att du ska hjälpa Vargarnas yngre garde i en tränarroll 2021?
– Ja, det ser ut som det. Jag är med i styrelsen nu också. Men jag vill inte ta på mig alltför mycket utan hjälpa till i mån av tid.
Vad tror du om framtiden för Vargarnas ungtuppar?
– De har en bra bit kvar. Men det finns möjlighet till att utvecklas. Det handlar om att åka. Vissa behöver längre tid på sig andra. Vargarna har varit bra på att ge lokala förare chansen de senaste åren. Mycket är upp till förarna också. Det gäller att de gör rätt saker.
Är du nöjd med vad du fick ut i moderklubben Vargarna som förare genom åren?
– Det har varit lite år till år, med olika lagledare och olika snittregler. I det stora hela är jag nöjd, men det hade kunnat vara mycket bättre också. Sen har jag haft några riktigt bra säsonger i andra klubbar också.