Det är numera långt från de stora publikfesterna runt millenieskiftet, eller för all del kulmen som nåddes med publikrekordet och de dryga 7 000 på Ica Maxi Arena i SM-finalen 2009.
Mycket har hänt sedan dess.
Mycket vatten har runnit under broarna.
Inte minst har de ekonomiska problemen under några år påverkat Vargarna – som ovanpå det haft en tuff corona-tid att hantera.
Känslan är förvisso att klubben mår hyfsat bra igen, där man med minimal budget är på väg att beta av de skulderna som tidigare misslyckade år dragit på klubben och att det finns en viss framtidstro där bortom horisonten.
Men frågan är ändå värd att ställa.
Vart är intresset på väg egentligen? Det gäller Vargarna i synnerhet men även för speedwayen i allmänhet. Bauhausligan har haft vikande publiksiffror i år, allsvenskan som produkt där bakom har inte känts tillräckligt intressant och där någonstans har Vargarna med ett budgetlag inte haft det lätt att få det här att lyfta.
Att man klarat av att följa de avbetalningsplaner som finns till och med nästa säsong är bra, men hur får man det att lyfta en nivå till?
Jag förstår att klubben skyndar långsamt, vis av tidigare vurpor utanför ovalerna, men samtidigt fattar jag också om det finns en oro för var det ska ta vägen i en större kontext.
I sina senaste glans dagar var klubben tvåa bakom IFK i stan under några virvlande år med några av världens bästa förare som vecka efter vecka kastade sig ut på Kråkvilans svårbemästrade bana.
Nu är det en bra bit dit.
Och förr eller senare behöver klubben kunna blicka uppåt igen för att det inte ska bli en alldeles för tuff uppförsbacke att bestiga för att återigen skapa det känslan för speedway i stan som en gång fanns.
Jag förstår om det behöver ta något år till. Max två kanske.
Men sedan tror jag det är oundvikligt, med nuvarande upplägg om inte annat, för Vargarna att inte försöka ta steget upp i högsta ligan för att försöka bygga upp något större igen.
De entusiaster som valde bort fredagschipsen för att se Falco Memorial den här septemberkvällen bjöds på ett något stympat startfält, men att de är en del av det engagemang som en gång fanns är uppenbart. Michael Jarls slit för att till slut få till en tävling är imponerande och han lovade ännu bättre startfält nästa år.
Antalet som älskar speedway får inte bli färre.
De behöver bli betydligt fler om Vargarna och speedwayen i Norrköping ska ha en chans att lyfta igen.