Succébygget som tog sig till SM-final 2009. Det var en annan tid i Varglyan.
29 september 2009. Hösten har börjat ta sitt grepp om Norrköping, men så länge solen skiner är det fortfarande värmande strålar som når marken på Kråkvilan. När den går ner bakom horisonten – iskallt. Köerna av bilar på väg till matchen ringlar långa från Lindövägen och upp för backen.
Det här är kvällen som många speedwayfrälsta fortfarande pratar om. Kvällen som var kulmen på ett år som få i och runt Vargarna kunnat drömma om när man som nykomling återkom till elitserien efter ett par år utanför finrummet.
"Vi kom, vi sågades, vi segrade." Så står det på sponsortröjorna i depån strax före första heatet i den första SM-finalen mot Lejonen.
Sex ord.
Ett talande budskap.
För hela säsongen tillbaka i elitserien har varit en rejäl resa. Från en nederlagstippad trupp före säsongen, via en start som varit upp och ner till att allt bara fallit på plats ju längre säsongen har gått. Att Smederna tvingats lägga ner mitt under säsongen har lagt den sista pusselbiten på plats när polske stjärnan Krzysztof Kasprzak bytt till Varg-väst under sommaren.
Den här hösten är speedwayen det folk pratar om i stan. IFK är på dekis i botten av superettan och Vita Hästen en bit från hockeyallsvenskan.
– Hur många trodde att det skulle gå att få tillstånd för att köra en speedwaymotorcykel upp och ner för Drottninggatan? Men det fick vi. Hela den veckan bubblade det i stan, man längtade bara efter den kvällen, säger lagledaren Peter Jansson om marknadsföringen inför finalkvällen där allt kulminerade.
Publikrekordet slogs med över 1 000 personer.
Han var lagledare då och han är det nu. I ett Vargarna som är på helt olika nivåer. Säsongen 2009 är för alltid inskriven i historien – finalkvällen mot Lejonen inte minst. 7 472 personer kommer till den häftiga kvällen och krossar det gamla rekordet på Kråkvilan, från "Varg-Olle" Nygrens jubileumsrace 18 augusti 1976.
– Det var en fantastisk känsla. Vi började jobba tidigt mot att slå publikrekordet och det var kul att det lyckades. Det där är den roligaste dagen i motorlivet för mig. Att få ta del av den grejen, med Vargarna också och de stolta traditioner som finns i klubben, var fantastiskt. Det fanns en sådan delaktighet, från förare, funktionärer till lagledning, säger Peter Jansson drygt elva år senare.
Han hade själv klivit in i klubben 2007 när man åkt ner i allsvenskan. Det blev två år där, med segrar men också tunga minnen som bland annat Kenny Olssons tragiska bortgång första året. 2008 säkrades elitserieplatsen och 2009 tog Vargarna plats i högsta serien.
Som underdog. Milt uttryckt.
– Vi var för dåliga för att åka elitserien och allt vad som sades. Men hela vägen fram till den där kvällen var en fantastisk resa, säger Jansson.
Vad var det som gjorde att den gruppen ni hade då lyckades så bra?
– Vi kunde köra med samma lag större delen av matcherna och fick ihop en grupp med sju förare som inte var så uppseendeväckande kanske, men där alla var fruktansvärt bra speedwayförare. Om alla i ett lag tar sju poäng så vinner man. Hos oss var det alltid så att om någon hade en sämre kväll klev någon annan in och tog de poängen istället.
– Det blev bra en säsong där många andra lag var byggda med tre stjärnor som alla skulle ta tio poäng. Hos oss körde alla upp sitt snitt. Tai Woffinden var lagkapten, 18 år gammal. Adam Shields drog ett tungt lass. Men Scott Nicholls var en av de stora anledningarna till silvret. Han tog 35 bonuspoäng det året. Vann bonusligan. Tvåan tog 19.
Lagledaren Peter Jansson (till höger) trivdes i depån under den häftiga kvällen.
Finalkvällen börjar i moll, med underläge med sex poäng tidigt, men Vargarna vänder och vinner till slut med tolv poäng. Hemmapubliken, den stora, är glad och nöjd när köerna från arenan ringlar lika långa som på vägen dit. Många säkerligen efter sin första speedwaymatch i livet.
– Jag har en vän som då körde i det andra laget (Nicki Pedersen). Han vann sitt första heat och var nära att slå banrekordet. När han kom in i depån skrek han på andra sidan, "make it go faster". Då visste jag att det skulle bli tufft för honom och resten av kvällen tog han fyra poäng eller så. Det är sådana saker man minns, säger Jansson om hur banan gick från hal i början till mer fäste under kvällen.
Adrian Miedzinski, Adam Shields, Scott Nicholls, Krzysztof Kasprzak, Adam Skornicki, Kim Nilsson och Tai Woffinden fixade seger 54–42.
– Efter matchen gick vi, som vi brukade, ut för att ta en cola eller en öl – med betoning på en – för att snacka igenom matchen. När vi kom till stället vi brukade gå till var det stängt, de hade blivit av med sitt alkoholtillstånd. Vi fick gå tillbaka till hotellet och på vägen minns jag att Adam Shields sa; "grabbar, vi kanske inte är så dåliga som alla säger. Vi kanske kan ta hem alltihop".
Det blir dock inte så.
Adam Shields och Adam Skornicki var två starka delar i silverlaget.
Returen dagen efter, i Gislaved, blir tuff från start och Lejonen är ett helt annat lag på sin stora bana. Tolv poängs ledning räcker inte, det är ganska snabbt vänt och sedan avgör hemmalaget inför sin egen publik – och drygt 200 tillresta Vargfans.
Grämer det dig än att ni inte gick hela vägen?
– Just där och då, i Gislaved, grämde det mig något enormt. Jag gav bort min silvermedalj till Joe Screen (i truppen men körde inte finalerna). Men den hade naturligtvis varit kul att ha nu, det är ändå det största jag gjort hittills, inklusive lag-VM-brons i isracing och speedway, säger Peter Jansson.
Är det möjligt att få uppleva en sådan kväll som första finalkvällen i Norrköping igen?
– Jag skulle självklart vilja svara glasklart ja på den frågan. Det vore kul att göra en sådan resa. Men i Vargarna just nu handlar det om att komma igenom det stålbadet som man går igenom. En viktig del tror jag är att hitta ledare som vill jobba. Det är den stora delen i svensk speedway överlag. Många säger att vi inte har förare så det räcker, men det fattas engagerade ledare. Svenskt föreningsliv bygger på ideellt arbetande människor.
Känslan 2009 är dock svår att få bort ur minnet, både för Peter Jansson och för de som upplevde det på plats. Det känns som en annan tid än nu, tiden när Kråkvilan var ett ställe dit inga av de största stjärnorna i världen kom och bara körde hem några poäng.
– Niklas Wikegård brukade prata om Modo i hockeyn, hur tufft det var att komma till Kempehallen. Det var gamla omklädningsrum, publiken satt så nära att de kunde dra en i håret nästan. Sedan kom den nya hallen och det var plötsligt inte lika jobbigt att åka till "Ö-vik" längre. Jag vet att jag kanske skruvade ur något lysrör på bortasidan av depån på Kråkvilan på den tiden, så det skulle bli lite mörkare där. Man var så inne i det just där och då.
Thina Johansson, ordförande då, kunde räkna in viktiga intäkter efter publikrekordkvällen.
Duellerna på banan var flera, inte sällan med Vargarna främst som här.
Kim Nilsson, ung och framtidsman i silverbygget, här tillsammans med sportchefen Michael Olsson. Två nyckelpersoner till i framgången.
Scott Nicholls drog ett stort lass.
Tai Woffinden, Krzysztof Kasprzak och Jonas Andersson.
Adrian Miedzinski (till vänster), blyg i depån men tuff på banan.
