Hästkafter på tomten och hästar i bakgrunden. Ute i Styrstad finner Henrik Bergström harmonin även om han inte älskar just hästar.
I MINA KVARTER
Vi svänger in på väg 209 mot Arkösund och fortsätter rakt fram, förbi Norrköpings flygplats. Men det går ganska snabbt innan det är dags att svänga in på en mindre väg. Vi ska inte ut på Vikbolandet och härja.
Bland alla åkrar och hästhagar runt omkring den lilla vägen skymtas toppen på Styrstad kyrka. Sedan ser man Henrik Bergströms hem, där han också växte upp.
Vargarnas framtidsnamn håller, inte sensationellt, på med sina speedwaycyklar. Någon tävlingssäsong är inte igång ännu, men han genomför kontinuerliga träningspass för att vara redo när tejpen väl åker upp.
Vi slår oss ner på altanen och blickar ut över omgivningen. Det blåser kraftigt, annars är det tyst och fridfullt.
– Det kan vara hetsigt och ljudligt inne i stan. Här ute är det skönt med lugnet som är, säger Henrik Bergström.
Henrik bor alltså på landet – men inte Vikbolandet. Närmaste samhälle är Ljunga. Men det är i stort sett lika nära dit som till Rambodal och Smedby.
– Det har varit jäkligt bra att växa upp här. När jag var liten gick jag i skolan i Smedby (upp till årskurs sex), så jag har alltid haft nära egentligen. Med cykeln är det bara kanske en kvart till Smedby där jag har haft mina kompisar, säger Henrik Bergström.
– Jag har alltid haft stora ytor att leka på här hemma med vår trädgård. Det har varit en frihet.
Har du identifierat dig som en Norrköpingsbo under livet eller har du sett dig som en "från landet"?
– Jag skulle säga mer Norrköpingsbo. Jag åkte ju mycket buss förut och de från Vikbolandet har ju egna skolor där jag aldrig har gått. Jag har alltid hängt mycket med de från stan, det är bara att jag har haft lite längre än alla andra.
En busshållplats finns precis utanför Henriks hus. "Bussen går kanske fyra-fem gånger om dagen", säger han.
Att det blev speedway som fångade hans största intresse var ingen slump. Förutsättningarna för att fastna för motorsporten fanns onekligen ute i Styrstad.
– Garaget vi har här för mina speedwaycyklar och allt annat som tillhör, hade varit svårt att ha någon annanstans, säger Henrik Bergström och minns tillbaka till barndomen:
– På vår baksida har jag en egen crossbana. Farsan jobbar ju med grävmaskiner, så han byggde i ordning en bana med hopp och så. När jag var mindre hade jag en egen speedwaybana där jag åkte omkring.
– I Smedby eller nån annan stadsdel inne i Norrköping kan man inte köra cross så nära hemmet. Men här för mig har det alltid funkat. Om jag inte hade bott här, så vet jag inte om jag hade fastnat för speedwayen på samma sätt. Jag hade lite vana för speedway hemifrån innan jag började träna på Kråkvilan.
När Henrik Bergström var 15 år fick han moped. Det blev ett lyft när det kom till att ta sig inåt Smedby och Norrköpings mer centrala delar.
– En dag så rasade mopeden när jag var på väg till skolan. Då hade jag kommit för sen dagen innan också. Så när jag ringde till läraren så trodde hon inte på mig när jag berättade om att mopeden var trasig (skratt), säger Bergström.
Brukar du mötas av förutfattade meningar kring dig med tanke på att du är härifrån?
– Inte så mycket. Men jag har fått höra att jag är en bonde (skratt). Jag blev "klassens bonde" i nian. Ibland när jag har sagt att jag bor i Styrstad, så tror folk att det måste vara värsta lantstället utan att man varit här.
Det har aldrig varit aktuellt för dig att hyra någon tvåa i centrum?
– Nej. Jag är 20 år, många av mina kompisar börjar hitta lägenhet nu. Men med den sporten jag håller på med, så är det inte så aktuellt att flytta till lägenhet just nu.
Om vi tittar ut från er tomt, så är det en hel del hus man ser bland fälten. Har det ändrats mycket sedan din barndom?
– Ja. Speciellt med alla som bygger hus. Det kan nog vara runt åtta nya hus totalt. Jag förstår att folk vill flytta hit. För barnfamiljer är det perfekt.
Henrik Bergström kör på sin lilla motocrossbana som han har använt mängder av gånger under barndomen.
Henrik Bergström var alltid inne och kollade på Vargarnas matcher – oavsett om det var elitserien eller allsvenskan – som barn.
– Men när de hade någon annan tävling eller träning på banan. Då hörde jag ljudet hit, speciellt om det blåste. Då blev jag sugen på att åka själv.
Vi tar en sväng förbi Bergströms garage innan det nalkas fotografering. Speedwaycyklarna är hela och rena och Henrik längtar till att han får mäta krafterna med andra förare i riktiga tävlingsheat.
– Jag tränar, men det känns inte som att jag tränar för något. Det är jobbigt. Det är bara att hoppas att det kommer igång så fort som möjligt. Det kanske blir mer svenska förare än vanligt i elitserien, vilket vore kul, säger Henrik.