"Mestadels bra. För då vill man pusha sig mer hela tiden", säger Andersson om konkurrensen med Oscar Holstensson.
Willy Andersson bor utanför Söderköping, eller mer precist i närheten av Östra Ryd. Sporten möter upp vargföraren i en idyllisk omgivning en ljuvlig vårdag.
Klart Willy Andersson är sugen på att släppa kopplingen.
Att han blir åsidosatt i premiären för Oscar Holstensson, också han en egen produkt, är inget Willy gör volter över men heller inget som han deppar ihop för.
– Vi fajtas om en plats i laget, lite så är det. Men det kan ju ändras under året kanske. Det gäller att prestera bra i division 1, säger Willy Andersson.
Du och Oscar är konkurrenter och kompisar, hur är det?
– Mestadels bra. För då vill man pusha sig mer hela tiden. Det är bra för båda, vi blir bättre av det. Helst skulle man vilja att båda fick köra samtidigt.
Att det skulle bli speedway för Willy Andersson var ingen självklarhet. Han var sen med att börja, vilket gjorde att han körde blott en säsong på 80 cc innan han hoppade upp till 250cc. Innan speedwayen sysslade han med gymnastik, med den äran.
– Jag följde med morfar på Vargarnas matcher när jag var en liten skitunge. Jag minns att Tai Woffinden körde i laget bland annat. Jag har ju kört hoj hela livet, men mest motocross. Sen kände jag att jag ville börja med speedway. Det var 2017, inte så länge sedan, efter det har det bara växt. Det var i Linköping jag provade på att köra själv för första gången, säger Willy Andersson.
Willy Andersson lägger når otaliga timmar i garaget med sin cykel, men det är det värt alla dagar i veckan.
Du körde knattespeedway (80 cc) väldigt lite?
– Ja, jag sket i det. Jag har inte ens tävlat i det, utan körde bara fem-sex träningar. Jag skulle nog ha fått köra 80 ett år till om jag ville, men sedan hade jag blivit för gammal. Det var bättre att hoppa upp på 250 direkt.
Starten på tävlingskarriären i 250 cc blev ingen mjuk sådan.
– Jag kraschade. Jag bröt axeln. Det höll mig borta i en och en halv månad. Hela axeln bara slogs bort...när jag kom till sjukan fick jag lägga mig på en bår medan två undersköterskor som fick hänga i armen för att få ner den till rätt position. Sen körde jag två tävlingar efter kraschen det året. 2019 tog det sedan fart för mig ordentligt, säger Willy Andersson.
Du blev inte avskräckt av olyckan som kom redan i din första tävling?
– Nej. Om man är rädd kan man lika gärna vända om till depån. Om du är rädd kan du tveka och då kan krascher uppstå.
Andersson konstaterar att han har klarat sig från grövre skador efter det där. Och kunnat fokusera på att bli en bättre förare.
Bredvid sig har han kompisen och mekanikern Anton Gustavsson.
Är ni alltid sams i depån?
– Nej, men vi blir heller inte arga på varandra. När vi är arga pratar vi helt enkelt inte, svarar Anton och Willy flikar in:
– Vi är på ett annat sätt mot varandra under tävlingar jämfört med hur vi är i övrigt. Så måste det vara för att det ska funka.
Vad är det som lockar i den här sporten?
– Att det är så tajt hela tiden. Att det är så små grejer som kan göra om du kommer först eller sist. Det är intensivt. Allt avgörs på fyra varv, det tycker jag är häftigt.
Hur är pulsen och adrenalinet sekunden innan tejpen går upp?
– Det kan vara lite olika. I allsvenskan är det så klart mer nervöst än division 1. Men det går att tänka bort, man koncentrerar sig bara på det man ska göra.
Har tiden som aktiv gymnast gett något in till speedwayen?
– Jo, kanske. Eller det är klart det är. Med smidighet och styrka. Jag höll på med gymnastiken i kanske tre år, vi vann ju nåt SM-guld i vår klass vill jag minnas. Sen tröttnade jag på det och började på allvar med speedway strax efter.
Willy Andersson och mekanikern Anton Gustavsson är ett team som trivs ihop.
Willy Andersson.
Willy Andersson var nere i polska Zielona Gora på ett träningsläger i april. Detta tillsammans med bland annat lagkamrater i Vargarna och förare från Rospiggarna, båda lagen som Peter Jansson är lagledare för.
Det gav mersmak.
– Det är jäkligt annorlunda där nere. Allt är större. På träningarna kan det komma flera hundra och kolla. Det var lärorikt och skönt att kickstarta säsongen på det sättet, säger Willy som inte lämnar något åt slumpen vad gäller att ta hand om cyklarna.
Åtta timmar kan det ta från start till mål om man gör det noggrannt, som Andersson brukar göra.
– Det är inte som med en crosshoj. Den kan du köra med i några timmar och bara ställa den nånstans. En vecka senare kan man köra igen utan att egentligen göra något. Det slits inte lika mycket. Speedwaycyklar körs ju på metanol vilket förstör förgasaren efter ett tag, packningar och så vidare. Det är ett jäkla underhåll, säger Willy Andersson och fortsätter:
– Men det är värt det, tycker jag. Annars hade jag inte hållit på med det. Vi kollar alltid allting i princip. Man känner på allting. I speedway är varje heat en minut och då måste det fan funka. Det får inte gå sönder.
Vad är de stora målen för dig 2022?
– Jag har väl egentligen inte tänkt på det så mycket. Men det är nog att bli mer jämn i körningen. Att jag kan vara med i allsvenskan och liksom alltid ta poäng där och i division 1.
Säg att man tar 1–3 poäng varje gång man kör i allsvenskan, hur stort är steget till att bli förare som i stället ligger på 4–7 pinnar?
– Det är det största steget, så är det ju. Man måste ha motorerna och allt måste klaffa för att lyckas. Efter ett tag måste du ha ännu bättre material för att ta ännu ett kliv.
Om jag säger att Vargarna återfinns i elitserien en vacker dag och du kör för laget, hur låter det?
– Det är en stora drömmen. Det hade varit coolt.
Vargarna mönstrar följande startsjua i premiären borta mot Smålänningarna i Gislaved: 1) Mateusz Tonder, 2) Noel Wahlqvist, 3) Marius Hillebrand, 4) Damian Pawliczak, 5) Daniel Henderson, 6) William Björling, 7) Oscar Holstensson.
Willy Andersson.
Willy Andersson är redo att kliva upp på hojen och utvecklas som förare den här säsongen.