Buropen och busvisslingarna när Andrew Mitchells namn ropades upp på spelarpresentationen var en fingervisning.
Täljehallens minst populäre spelare vann inga nya vänner hos finalmotståndarna med den sena tacklingen på Dino Pita i match två.
Att Dolphins främsta rubrikmakare klarade av att ducka ett straff från disciplinnämden slängde extra eld på slutspelselden och finalfejden blev inte mindre infekterad när han öste i 30 poäng i söndags.
Tillbaka i Södertälje kom det - givetvis - att handla om Andrew Mitchell på nytt.
Precis som det har gjort den här slutspelsvåren och som det ofta gör runt pointguarden i de stora och viktiga matcherna.
Södertälje hade en alldeles speciell plan för att få bukt med det största hotet.
Och genomförde den perfekt.
Hemmalaget fattade självklart att Mitchell skulle bevakas med extra känsliga domarögon, tog varje chans de fick att sätta press på honom och de tre männen i mitten - och slog till.
Andrew Mitchell drog på sig två offensiva foul när han själv hade bollen i den första perioden.
Buropen som haglade ned från läktarplats varje gång han fick lädret i händerna utbyttes i jubel - speciellt efter att Adnan Chuk gruffade fram en osportslig foul till Dolphinsstjärnan och själv klarade sig undan helt och hållet.
En situation av många som kan diskuteras men Kings fick matchen exakt dit de ville.
Andrew Mitchell kom ur balans och då är Dolphins inte ett hälften så bra lag.
Det skulle bli värre. Kenneth Simms gick mot korgen och föll extra tungt till golvet för att han fick en knuff av just Mitchell.
Domaren visade på nytt för en osportslig foul och det var färsigspelet innan slutsignalen för andra bortamatchen i rad för Mitchell.
Simms låg kvar ett tag och haltade sedan bort mot bänken med ett leende på läpparna.
Dels för att det var kvitterat till 2-2 i det läget men mest för att Södertälje hade geomfört den perfekta taktiska kuppen och fått en gruvlig revansch på Mitchell.
Det var inte speciellt vackert men det här är slutspel. Alla medel är tillåtna för att få lyfta bucklan.
Den här finalserien inleddes utan sevärde Johnell Smith och med en brakseger med Dolphins.
Efter det fruktade jag att det ett tecken var det skulle sluta, att det skulle blli en enkel resa.
De farhågorna är borta. Vi har ett härligt skitigt slutspelskrig.
Dino Pita (suverän) vägrade att hälsa på Mitchell igår igen. Precis som innan match tre. Jag har svårt att se att de kommer omfamna varandra före uppkast på torsdag.
Ännu svårare har jag att se Dolphins glömma bort Simms hånleende i samband med att Mitchell åkte ut.
Det här är på väg att utveckla sig till ett fantastiskt underhållande guldkrig som känns hur öppet som helst.
Dolphins är farligt ute om de blandar in en ojämn domarnivå i sin matchanalys. Precis som i match två var det Södertälje som ville mest igår. Något som Mikael Lindquist höll med om tyckte var märkligt.
Vad som talar för delfinerna är att här var seger 26 av 31 möjliga i SM-slutspelet för hemmalagen.
Paul Burkes mannar har, som bekant, fortfarande avgörandet i egna händer och hemmaplansfördel.