Jonas Jacobsson har levt hela sitt liv med före, under och efter ett paralympiskt spel, men när elden slocknade i Tokyo nyligen så hade skyttekungen från Krokek varit hemma i Sverige istället för två normalt laddade veckor. Han följde jakten på blågula medaljer från tv-soffan för första gången på 45 år.
– Det var annorlunda, men det kändes ganska bra. Jag har faktiskt inte känt någon större längtan eller dragningskraft under de här veckorna, säger han i NT:s nyhetspodd Willner & Lagerqvist.
Ärligt?
– Absolut.
– Jag var klar och färdig redan i Rio de Janeiro 2016. Jag ville egentligen inte åka, men föll för trycket och åkte dit ändå. Det gick som det gick då också.
Jonas Jacobssons fantastiska karriär, som innehåller precis allt och lite till, blev nyligen bok, som han skrivit tillsammans med sin fru Aja Lind. Titeln "Lämna honom här" är hämtad från ett dramatiskt ögonblick i familjen Jacobssons liv.
Som Aja Lind skriver:
När Jonas Jacobsson var tre månader gammal kunde läkarna konstatera att han var förlamad från midjan och nedåt. Troligen skulle han bli liggande i en säng i hela sitt liv och budskapet till föräldrarna var tydligt: ”Lämna honom här!”.
I podden, som släpps under lördagen, pratar vi om arbetet med boken, många fantastiska människomöten, Ingemar Stenmarks betydelse för skyttekungen, hur man vet att en fantastisk karriär är på väg att ta slut och den berömda svarta blicken, som knäckte många motståndare genom åren och gjorde honom till en av världens främsta paralympier.
Det är i dagarna exakt nio år från den magiska onsdagen i London 2012, när han i sin sista chans lyckades säkra sitt 17:e och sista guld.
Den dagen, som fick ett så guldkantat slut, var högdramatiskt från början till slut.
– Att vinna där i sista chansen inför min fru och mina föräldrar, som inte hade varit på ett Paralympics på 28 år är ett fantastiskt minne, säger Jonas, som svarade för en bragdartad vändning i en högdramatisk rysare vid Royal Artillery Barracks på höjderna i sydöstra London.
Vi backar tillbaka bandet nio år.
Jonas Jacobsson var två poäng bakom israelen Doron Shaziri inför de tio avslutande skotten, när det hela skulle avgöras. Jonas, som sköt snabbare än Shaziri, tog en sväng bort till israelens bana för att kolla in hans skytte. Det var också där och då Jonas svarta blick började sätta sig i konkurrenterna.
– Jag ville bara kolla honom. Jag trodde han hade skjutit bättre än så och såg en liten, liten chans i finalen. Två poäng är inte mycket, när det står så mycket på spel.
I finalen över tio skott stod de så ansikte mot ansikte mot varandra på bana ett och två.
– Jag gillade verkligen det läget. Vi har mött varandra många gånger förr, där jag lyckats vända och vinna. I Atlanta 1996 vann jag med 0,1 poäng. I Peking 2008 vände jag ett underläge på åtta poäng för seger. Jag hade det i tankarna, när vi var på väg in i finalhallen.
Fyra skott in i finalen var skillnaden tre poäng, men där vände det.
– När jag väl gick om honom förstod jag hur det måste ha snurrat i hans tankar med tanke på vår tidigare historia. Jag kände ett visst grepp, men lyckades också behålla mitt fokus och lita på mitt skytte. Jag avslutade ju spelen med åtta raka tior och lite till. De kom i alldeles rätt läge, säger skyttekungen och skrattar.