I mina kvarter
Hur mycket formas man av sin uppväxt? Hur mycket betyder miljön där man upplever sina första år? Svårt att svara på förstås och det är också individuellt. Men att Anna-Lena Swartz skulle hitta idrotten tidigt var ingen slump – inte heller att just rugbyn till slut skulle bli hennes grej senare i livet.
En sport som kanske mer än de flesta är förknippad med just gemenskap och en plats för alla.
På gräsytan bakom de röda tegelhusen på Lanhagsgatan slår sig den tidigare landslagspelaren ner för att berätta om sin stadsdel.
Skarphagen.
En grön oas väldigt centralt med nära till det mesta. Ett par välriktade rugbystraffsparkar till stan och massor av fotbollsplaner. Åt andra hållet Borgsmo IP och Himmelstalund med alla sina arenor och sporter.
– Här var rena guldläget. Nära till hockeyn, bandy, friidrott, racketsport, basket ... och just här var leksporten där föräldrarna runt omkring fixade och alla fick vara med, säger Anna-Lena Swartz när vi ses på barndomens marker.
Hon bor numera i Kneippen, en liten bit bort, men blir snabbt nostalgisk i de kända miljöerna.
– Jag växte upp här och bodde i det huset, säger hon och pekar över cykelbanan mot ett av tegelhusen mittemot. Då var det flera gårdar här och så många ungar. Jag och min kompis Jonas var yngst men alla tog hand om oss och vi fick alltid vara med. Det fick man alltid, hur kass man än var.
Idag är delar av ytan asfalterad och det står ett stort bollplank där samt två mindre mål. Bakom bänkarna en välbevarad gräsplan med nyare fotbollsmål och lite längre bort en liten slänt där man kunde åka pulka.
– Den här ytan var grusplan då (asfalten) och då spelade vi fotboll här och delade in i lag. På vintrarna var det papporna som bodde i husen som fixade is så vi kunde spela bandy. De skötte det här och allt var i topptrim. Jag vet att jag tvingade mina bröder att åka paråkning med mig i konståkning på vintrarna. Vår pappa var väldigt idrottsintresserad så vi fick göra så mycket.
Anna-Lena Swartz beskriver en nästan idyllisk tid för en idrottstokig ung tjej. Med ett bra område att leva i och många bra vuxna omkring som gjorde det möjligt.
– Jag hade världens tur att det på gården bodde en handbollstokig familj, Åke och Ann-Britt Olsson. Deras dotter Lina flyttade till Larvik och blev asbra senare. Då fyllde de sin bil och åkte och tränade handboll med oss alla. Åke var en riktig eldsjäl, som en extrapappa som tog hand om oss här, säger Anna-Lena och tittar ut över området i solskenet.
Just alla bra ledare säger hon har format henne mycket. Det fanns gott om dem runt omkring på den tiden.
– Borgsmo var så nära och där fanns Zicka (Djordjevic) i Tiwaz. Jag tänker på det nu vad mycket bra ledare jag haft omkring mig. Jag gick på Villastaden i Kneippen då och på mellanstadiet skulle vi spela skolbasket. Vi var hyfsade men de som var mycket bättre än alla andra var Skarphagsskolan. Jag var så förbannad på varför de kunde vara så bra men de hade ju Åke Björck där, säger Anna-Lena Swartz och skrattar.
– Sedan blev vi lite dryga när Bo "Bingo" Faleström började hos oss, men de slog oss i alla fall. Men just det att det var så många ledare här som var fenomenala på att skapa något positivt och få in glädjen har betytt mycket.
Skarphagen är idag ett lummigt område mitt i kärnan av Norrköping. Det är ungefär samma känsla nu som då. Enligt statistiken också en positiv befolkningsutveckling med fler som flyttar hit än som flyttar härifrån.
Vad skulle du säga själv att Skarphagen är för område?
– Jag har alltid känt mig trygg här. Och samtidigt känt mig fri. Jag vet inte om det är så nu, men vi cyklade överallt då och det kändes aldrig farligt att göra det. Det är ett rikt område och naturskönt. Nära till skogen. Här är nära paradiset. Och det är nerför till stan, haha.
Är din känsla att det är lika mycket spontanidrott här omkring nu som då?
– Jag tvivlar på det. Jag älskade vårtecknet när man hörde ljudet av basketbollar som studsade. Det hör jag nästan aldrig längre. Spontanidrotten som vi gjorde jämt. Det är en annan tid, svarar Anna-Lena Swartz och drar sig till minnes:
– När jag var liten ville jag aldrig gå in. Mamma gick och letade. Jag ställde alltid tillbaka klockan så att jag kunde säga att den gick fel. Föräldrarna sa aldrig någonting då men i efterhand måste de ha skrattat. Jag har väldigt mycket att tacka dem för.
Rugbyn, där hon blev landslagsspelare och som bland annat tog henne en tid till Göteborg innan hon återvände, kom dock in senare. Handbollen var det som Anna-Lena Swartz ägnade sig mest åt under uppväxten i Skarphagen, där familjen bodde med totalt fem syskon.
– Rugbyn var mycket senare, men den är ganska lik handbollen. Då var jag i början av 20-årsåldern. Men det klickade för att jag tyckte om det här med bollsport och kontakt. Och att det är en unik gemenskap som jag tycker om.
Lite samma känsla som den som fanns på gården hemma under de första åren.
Hur skulle du säga att det här området har format dig?
– Jättemycket. Framför allt att jag fick ha tillgång till alla eldsjälar som förmedlade glädjen istället för komplexiteten. Och att det alltid var så att alla fick vara med här.
De senaste åren har Anna-Lena Swartz varit tränare för Rugbyklubben Trojáns herrar. Det kommer hon fortsätta med även det här året är det tänkt.
– Jag kör ett år till är det bestämt. Nu är det lite speciellt med corona, men jag hoppas innerligt att vi ska kunna börja med matcher i augusti i alla fall. Det är ganska tuffa förutsättningar just nu och klubben är såklart oroad. Ekonomiskt är det tufft. Men vi träffas och försöker träna på sådant som gör att man fortfarande kan hålla avstånd. För att inte tappa gemenskapen ska vi också ha lite samlingar tillsammans utomhus, berättar hon.
Men du spelar inte själv längre?
– Nej. Men jag vill jättegärna och skulle tycka det vore kul. Det finns ett veterangäng för damer som åker till Amsterdam och spelar men det krockar alltid med turneringar som jag åker till med landslaget (ledare där också). Men nästa år kanske. Jag älskar det här, säger Anna-Lena och blickar ut igen över spontan-planen i Skarphagen innan hon fortsätter:
– Det jag allra helst skulle vilja göra är något med Korpen, fotboll, basket eller vad som helst. Eller att göra det vi alltid gjorde då, att få till ett gäng här och bara köra. Ska vi säga onsdagar klockan 18, haha.
Inbjudan är härmed förmedlad.