Sami med full attack i semifinalen där det blev förlust mot Mount Maunganu.
Kiwifruktens huvudstad, Te Puke, i Bay of Plenty-regionen var Sami Paulssons hemvist under ett år.
Norrköpingskillen som är en bärande spelare i landslaget och Troján var nyss fyllda 20 och sökte ett äventyr.
Vilken han fick.
– Jag behövde ingen betänketid. Mycket lockade. Inte minst lära känna rugbykulturen. Det är en religion. Som fotboll i Sverige, säger Paulsson från träningscykeln på gymmet.
2013 lämnade han tryggheten hemma.
I Nya Zeeland välkomnade Te Puke Pirates.
En möjlighet som öppnades via Samis dåvarande tränare i Enköping.
– Han hade tidigare spelat för klubben jag kom till. De var intresserade att få över mig och det blev en säsong där. Det var grymt. Det finns så mycket råtalang överallt. Jag blev mycket bättre, inte minst mentalt var det utvecklande att vara på andra sidan jorden utan familj och vänner. Att andas och leva rugby varje dag.
Till en början var Norrköpingskillen inkvarterad med akademilaget.
– I ett så kallat guesthouse innan jag flyttade in med ett annat gäng i ett hus med spelare från laget.
Det var ett liv anpassat efter rugbyn.
– Det är inget som jag önskar ogjort. Det var en erfarenhet att ta med resten av livet. Det var mellan 500 och 1 000 personer på matcherna. Vi åkte ut i semifinal det året. Innan hade de vunnit serien två år i rad.
Omslagspojke i lokaltidningen. "Alla vänner man skaffade för livet. Jag var just 20 år fyllda. Det är en fördel om man idrottar, du kommer snabbare in i en grupp och får vänner. Traditionen i rugby är att man går ut och dricker öl efter matcherna. Det går fort att lära känna nya människor".
Hur var rugbyn?
– Det var inga små grabbar. Majoriteten väger över 100 kilo. Det tog ett tag att vänja sig vid den fysiska biten, skrattar Paulsson.
– Första 20 veckorna bodde jag med akademin. Styrketräning nästan varje dag på morgonen, ett lättare träningspass beroende på vad målsättningen var. Jag ville bli explosivare och helst gå upp ett par kilo.Tisdag var det klubblagsträning. Onsdag vilodag. Torsdag ett lättare gympass samt klubblagsträning och en "primer" på fredagar, aktivering för att trimma kroppen för match och återhämtning på söndagen.
Mycket träning och mycket minnen.
Sami Paulsson har även varit i Skottland (Stewart´s Melville) och Australien (Hamilton Hawks) men rugbymässigt slår Nya Zeeland det mesta han upplevt.
Idag lever han ett annat liv med klubblag i Norrköping och landslagsspel.
– Nya Zeeland går inte jämföra med något annat land. Alla vänner man skaffade för livet. Jag var just 20 år fyllda. Det är en fördel om man idrottar, du kommer snabbare in i en grupp och får vänner. Traditionen i rugby är att man går ut och dricker öl efter matcherna. Det går fort att lära känna nya människor.
Vad tog du med dig hem?
– Upplägget vad gäller träning är av samma typ, men jag har tagit med mycket av själva träningen hem. Det handlar i slutändan om de strikta baskunskaperna där det handlar om att kunna hantera det mesta och jobba hårt på din egen roll och styrka för att göra din del för dina lagkamrater.
Sista december fyllde Sami Paulsson 29.
Han satsar fortfarande helhjärtat på rugbyn men att komma utomlands är inget som han ser inom en snar framtid.
Vilka minnen sticker ut?
– Att jag vågade kasta följa mina drömmar, att ha skaffat "familjer" i andra länder som jag håller kontakten med. Möjligheterna som man kan få om man kämpar hårt, är ödmjuk och framför allt vågar tro på dig själv. En av spelarna i Te Puke var coach i Stewarts Melville som ledde till att jag fick ett kontrakt där, det är något jag idag sätter högt upp på listan. I Skottland fick jag möjligheten att spela träningsmatcher mot deras landslag.