Balansen mellan försiktighet och vårdslöshet är som en dans på slak lina, med en femhundrakilos partner.
Ridsport är en livsfarlig sport. Det vet vi. Ekipage går omkull, hästar blir skrämda och skenar. Hästar skadas och dör.
Det här är risker vi vet om och lever med.
För inte alls länge sedan körde ett körekipage rakt in i en hjullastare. Hästen fick avlivas på plats, kusken överlevde, men blev allvarligt skadad.
Senast i förra veckan blev en tjej sparkad i bröstet på sin praktikplats – hon avled senare av skadorna.
De allra flesta som sysslar med hästar har varit med om större eller mindre incidenter. Själv har jag blivit sparkad, biten, intryckt i väggar och avkastad på mer än 40 olika sätt. Det är bara en liten del av min skadelista. Den är dessutom extremt mild i förhållande till andras. Min värsta skada är ett avslitet korsband. Det är ingenting.
Jag har en vän som fastnade med foten i en longerlina, blev släpad, och drog på sig en extrem knäskada. Jag har vänner som fått hovar i huvudet och som till och med brutit ryggen efter ridolyckor. Det är en farlig sport. Farligare än de flesta.
Det här är något vi alla som håller på med hästar vet om – och på sätt och vis är helt okej med. Men nog skulle det kunna bli bättre säkerhetstänk i allmänhet.
Men det är inte bara vid ridning man kan göra sig riktigt illa. Den unga tjej som dog i veckan satt inte ens på hästen när det hände. Hon hade enligt medierna släppt ut en häst som slet sig. När hon sprang efter sparkade hästen henne i bröstet med sådan kraft att kvinnan inte klarade sig. En fruktansvärt tragisk händelse, och tyvärr inte så ovanlig som man skulle kunna tro.
En före detta journalistkollega dog i en ridolycka när hon red en unghäst för några år sedan. Det finns inte ord för sånt. Det ska inte hända. Jag minns rapporteringen som om det var igår.
Ibland tänker jag på det här. Ganska ofta faktiskt. På riskerna och vad vi utsätter oss för. Vad vi kan offra om det går tillräckligt fel en dag. Det kan gå på en sekund.
Ändå väljer vi att göra det dag ut och dag in. Ibland tänker jag på vad som driver oss. Det är knappast pengar i alla fall. Jag tror att åtminstone 99 procent av alla ryttare kämpar och pusslar och vänder på varje mynt. Man tjänar mycket sällan pengar på hästar. De bokstavligen äter upp ekonomin.
Ibland tänker jag på om det är värt det.
Svar: ja.
Men man ska vara medveten om riskerna. Kanske måste vi också lära oss att släppa kontrollen och våga misslyckas. Jag pratar om den gamla myten att man alltid måste sitta upp efter en olycka. Skademässigt kan det vara förödande och förvärra. Men ibland kanske vi rent av måste se oss besegrade och ge upp – för stunden i alla fall.
Allt oftare är bilar och trafikanter inblandade i de grövsta olyckorna. Jag har ingen statistik på detta, men jag tycker att respekten mot ryttare i allmänhet är ganska låg. Olyckorna sker på löpande band.
Min kompis blev touchad av en lastbil när hon red sin häst för många år sedan. Jag tror inte varken hon eller hästen har varit i närheten av en bil tillsammans sedan dess faktiskt. Hon hade tur, det blev inga större skador.
Men alla har inte tur.
Alla löper vi risken att vår hobby blir vår värsta mardröm.
När ska självbevarelsedriften ta över rodret och förnuftet segra? När slutar man med häst?
Förmodligen aldrig; och det är så jag vill ha det.