Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson efter att OS-guldet var säkrat.
Jonstorps gård ligger i vinterskrud medan OS-guldhästen Indiana tar det lugnt i sin hage. Inne i köket steker Malin Baryard Johnsson kyckling till lunch medan hon summerar året och pratar om NT-guldet.
Hennes andra.
Det är bara skytten Jonas Jacobsson som fått utmärkelsen två gånger tidigare.
Sedan några år tillbaka är det möjligt att få guldet mer än en gång, om man har svarat för en insats av extra hög klass och dignitet. Något juryn varit enig om att OS-guldet i Tokyo var. Det i kombination med Malin Baryard Johnssons starka år även i övrigt och långa karriär där hon satt Norrköping och vår region på kartan gjorde valet givet.
– Det är jätteroligt verkligen. Jag hade kontakt med Henrik von Eckermann häromdagen som sa att det bästa med att vinna ett OS-guld är att det inte försvinner i mängden som alla andra framgångar. Vi lever i en idrott där det nästa dag är en ny hoppning, en ny Grand Prix. Det är lätt att man bara går vidare men med ett OS-guld får man inte chansen att göra det. Det kommer många andra utmärkelser och hyllande också.
Det blir speciellt med genomslaget?
– Det är svårt att förstå hur stort det är. Det är något man drömt om hela livet. Man märker det på allt runt omkring. Jag har haft många stora framgångar men det här blir väldigt mycket större än allt annat, svarar Malin Baryard Johnsson.
Det var den 7 augusti som det svenska laget med, förutom Malin Baryard Johnsson på Indiana, Henrik von Eckermann på King Edward och Peder Fredricson på All In, red hem det första svenska OS-guldet inom ridsporten på 97 år. Det efter en rafflande duell i Equestrian Park där det krävdes omhoppning mot USA.
Ett drama som trollband tv-tittarna hemma i Sverige.
Mycket är sagt redan om det som hände den 7 augusti, men när du tittar tillbaka; vad känner du med lite perspektiv?
– Vi var i en bubbla de där två veckorna, veckan när vi tävlade framför allt. Den tydligaste känslan var lättnad när allt var klart. En enorm lättnad.
Har ett OS-guld alltid varit en drivkraft?
– Det har det absolut. Sedan är drivkraften i det stora hela grundad framför allt i att jag tycker att jag har världens roligaste jobb. Och att jag har tävlings-djävulen i mig som gör att jag vill fortsätta att tävla hela tiden. Om man vänder på det, nu när jag har vunnit ett OS-guld känner jag inte; vad skönt, nu lägger jag ner. Det här är det roligaste jag vet och drivkraften är mer i mitt stora intresse för min idrott, att vilja utvecklas, att bli bättre och att utbilda nya hästar.
Hade OS-guld varit det enda hade du varit färdig.
– Precis. Och det känner jag inte.
Det här är ditt bästa år hittills?
– Ja, OS-guldet slår ju allting. Kort och gott. Det är det absolut största vi har gjort och kanske det absolut största vi någonsin kommer att göra. Sättet vi gjorde det på kommer vi aldrig kunna göra igen. Det var så exceptionellt bra. Sedan kan vi säkert slåss om guld och kanske vinna något igen men aldrig på det sättet.
Tillsammans rev hela laget två hinder på totalt 18 rundor – det är svårslaget?
– Tittar på de andra lagen och hästarna så var det inte så att vi saknade konkurrens heller. De bästa i världen var på plats. Det var bara det att vi kom upp i en nivå som de inte kunde nå även om det blev ytterst spännande till slut.
Malin Baryard Johnsson får NT-guldet för 2021. Här tillsammans med Indiana som hon vann OS-guldet med.
Innan OS-guldet i laghoppningen var Malin Baryard Johnsson väldigt nära medalj även individuellt. Trots två felfria rundor räckte det "bara" till en femteplats. Henrik von Eckermann var fyra och Peder Fredricson tog silver.
Var det mer press på er inför laghoppningen med tanke på hur bra ni hade ridit där?
– Ja, men samtidigt var vi väldigt besvikna alla tre. Även Peder som inte ville vinna silver igen. Han ville ha ett guld. Henrik och jag kommer antagligen aldrig komma så nära OS-medalj individuellt igen, så det låg en oerhörd besvikelse i vår framgång där. Det var en framgång men ingen av oss såg det som det då. Peder gör det såklart idag. Men det där gjorde nog att vi höll ihop det på det sättet som vi gjorde.
Är du besviken än idag på att det inte blev medalj individuellt?
– Det är jag. Sedan är femma på ett OS och bästa kvinna fantastiskt, absolut. Men det är medaljerna som räknas.
Plockar du fram guldupplevelsen ibland så här efteråt och får energi ur den?
– Det dyker upp i och med att det pratas mycket om det. Men jag måste nog sätta mig ner någon dag och fundera igenom det mer, allt är som ett litet töcken och det är inga jättetydliga minnen. Jag kanske måste försöka återskapa det och titta på rundorna igen. På Friends Arena (i samband med Sweden International Horse Show) var det första gången jag såg det igen. Jag kanske måste skriva ner en del också, medan det fortfarande är någorlunda färskt.
Från NT den 18 december 1996.
Malin Baryard Johnssons karriär sträcker sig över många år. Hon har tillhört världstoppen länge, trots att hon inte tävlar riktigt lika frekvent längre sedan sönerna Alvar och Ed har blivit större.
Första gången hon fick NT-guldet var 1996 när hon precis hade slagit igenom. Malin kollar på det 25 år gamla tidningsklippet.
Såg du framför dig då att du skulle hålla dig på den här nivån så pass länge?
– Man var ganska ung och ovetande då, vilket på ett sätt var bra. Men återigen, samma sak som drev mig då driver mig nu också. Att hela tiden bli bättre, den där strävan, och att hitta nya hästar. Det är ganska många år senare nu men känslan är ungefär densamma. Sedan har jag väldigt mycket mer erfarenhet idag. Jag är klokare, hoppas jag. Då var jag fortfarande så oförstörd, säger Malin och fortsätter:
– Jag är ändå väldigt mycket samma person mitt uppe i allt. Jag har svårt att inte rida när jag är hemma till exempel. Det driver mig, att träna. Det är det som gör att jag fortfarande är på toppen, att jag tycker att vardagen är så rolig.
Hur mycket framförhållning handlar det om, att redan nu tänka på att ha en bra häst när Indiana inte längre är på högsta nivån?
– Man letar hästar hela tiden, sedan försöker jag njuta av de år vi har kvar. Hon är en häst som jag inte kommer ha någon liknande omkring mig igen. Det sa jag visserligen om "Flippan" (Butterfly Flip) också. Jag ska flyga ner till Tyskland imorgon och kolla en lite yngre häst. Man fyller på underifrån hela tiden och letar efter nästa häst som ska vinna OS. Det är minst lika viktigt, utan sin häst är en ryttare ingenting.
Vad har Indiana som gjort henne så bra?
– Hon har allt. Råmaterialet. Enkelt uttryckt har hon förmågan och viljan att rida de största banorna felfritt. Sedan har det varit en jättelång väg dit för det är så mycket annat som hon inte har kunnat och fortfarande inte kan. Hennes talang och mitt tålamod – det handlar om matchen mellan oss. Hon hade inte kunnat vara hos vem som helst och så är det med många av de bästa hästarna. Jag har haft rätt många konstiga hästar och det passar mig.
Utöver OS-guldet har duon även gjort starka insatser i Global Champions Tour där de även vann dubbelt i Rom – både Grand Prix och lagtävlingen.
2021 är kort och gott ett speciellt år.
Du verkar inte se någon bortre gräns för karriären än?
– Nej. Men någon dag måste jag väl lägga ner. Det tycker nog min familj, haha. Nej då, det är de som säger att jag inte får sluta. Det kommer att komma en dag när jag blir för gammal helt enkelt. Jag tror att det kommer ganska naturligt när det kommer, men jag har några år till i världstoppen så än så länge har jag ingen sådan fundering, säger Malin.
– Jag kommer inte att börja om igen om jag halkar ner och inte längre är på den högsta nivån. Det är klart att det kan komma en sämre period, något mellanår när jag har hästar som jag måste etablera och så vidare, men börja om helt kommer jag inte att göra.