"Han säger att han har sett saker som han tyckte var läskigt". "Hans förra ägare pratade såhär", följt av en ovanlig dialekt.
"Hon har blivit fastkedjad och våldtagen av en annan häst".
Orden är inte mina. De kommer från en hästpratare som en gång fick komma ut och "prata" med våra hästar.
Det var en upplevelse.
Nu kan jag inte ansvara för sanningshalten i vad som ska ha hänt våra hästar. Jag kan varken säga bu eller bä gällande om just denna person "hade gåvan". Personligen får jag väl erkänna att jag generellt är skeptiskt lagd gällande att man säger sig kunna ha koll på hur djur tänker och känner baserat på en bild. Att "prata" live känns mer logiskt – även om jag fortfarande är ytterst tveksam ... Vårt "samtal" skedde i alla fall live och baserades på att hen stod och tittade på hästarna och antecknade samtidigt.
Vi? Vi såg på.
Med tanke på bland annat detta har jag funderat i följande banor: Är vi hästmänniskor lätta att få att betala? Gör vi vad som helst för våra djur – till varje pris? Till och med sånt som är ungefär lika vetenskapligt förankrat som att färga en chimpans lila och kalla det evolution?
Jag tror det. Vi betalar gladeligen tusenlappar för olika behandlingar som syftar till att göra hästen starkare, snyggare, snabbare, smidigare eller vad det nu kan vara. Om en influencer påstår att ett femte ben växer ut och gör att hästen hoppar superbra om du använder "just det här tillskottet", vete fan om vi inte skulle köpa det med ...
Vi betalar också gladeligen för det senaste i utrustningsväg. Om det så är en liten gummirem för 25 kronor, ridbyxor för 2 500 eller en ny sadel för 25 000. Särskilt om någon av de stora toppnamnen eller bloggarna använder prylen. Då måste den ju vara bra, eller hur?
Vad vi inte tänker på är att alla dessa "betalda samarbeten" som det så fint heter är just betalda. Någon får alltså pengar för att säga att produkten är bra. Ett mycket bra sätt att få ut ett nytt varumärke på marknaden. Men vem kontrollerar alla dessa nya produkter? Vem tar ansvar för att vi inte betalar multum för saker som i värsta fall faktiskt kan skada hästarna, i bästa fall är pengar i sjön? Detta gäller såklart inte de nya hippaste ridbyxorna. Vi talar snarare om tillskott och om utrustning som exempelvis rykande färska inspänningstyglar som ploppar upp som flugsvampar. Klart är att om det signeras hästpryl går prislappen att sätta i stort sett hur högt som helst. Behöver jag ens nämna höpåsar som exempel?
Det har gått så långt att influencer-trenden till och med påverkat de gedigna yrkesgrupperna. Plötsligt ska vi som hästägare tala om för veterinärer och hovslagare vad som är bäst baserat på senaste prylen. Läskigt.
Alla dessa mirakelkurer kommer med ett pris. Ett pris av att okunniga kommer att testa utan att riktigt veta hur man gör. Så är det alltid. Hur många bilder föreställande hästar med kandarträns, inspänning eller udda bett med frågan "sitter detta rätt?", har vi inte sett på sociala medier?
Grundregel: Vet du inte så ska du inte använda.
Ett annat exempel: Eliten började rida i det berömda tränset med dubbla nosremmar. Efterfrågan steg med 3 000 procent. Ta det med en nypa salt ... Men direkt letas det inköpsställe, helt utan att vi amatörer vet något om funktionen. Att ha samma utrustning måste ju innebära att man blir lika bra? Eller?
Det är bara inse. Vi är väldigt lättpåverkade.
Vi har slutat titta på vad just varje enskild häst behöver. Vi ser mer till vad senaste trenden är.
Det, för mig, är läskigt.