Det var inte mer än två veckor sedan jag skrev om hur dåligt det är att Svenska ridsportförbundet inte tagit coronakrisen på allvar och satt stopp för tävlingsverksamhet i all sin form. Samma vecka kom beskedet att OS flyttas.
Efter det har de inställda evenemangen haglat. Strömsholmsdagarna ställs in, Falsterbo horse Show riskerar att falla platt som en pannkaka. Longines Global Champions Tour och Global Champions League skulle ha ridits i Stockholm i början av juni.
Skulle – även det ställs in.
Jag tar av mig hatten och tackar för kaffet. Tragiska, men nödvändiga åtgärder.
Ridsportvärlden har gått i stå.
Sverige har gått i stå.
Hela världen har gått i stå.
Det är onekligen en tvärmörk tid vi ser framför oss. För att inte tala om nattsvart. Det är fasen totalt mörker.
Det blir inte mindre deprimerande att tänka på att hoppet om att kunna genomföra de årliga tävlingarna under den skånska Falsterbosolen försvinner som ett hagelkorn i sommarvärme. Det kommer helt enkelt inte att bli av.
Jag tror verkligen inte det.
Det är dags att vi alla ställer in oss på att tävlingssäsongen 2020 är död och begraven. Även om kvalreglerna för exempelvis Falsterbo ändras så tappar både hästar och människor formen under en hattig och helt utebliven tävlingssäsong. Jag tror det är tämligen svårmotiverat att hålla den "perfekta formen" uppe om man inte vet när tävlingarna väntas dra igång. Och för att inte tala om att även ryttare dras med oro för nära och kära i virusets framfart.
För de verksamma i de högsta klasserna är det här självklart ett hårt slag. Eliten har kämpat sig gul och blå för att få försvara flaggan i OS i Tokyo 2020.
Det kommer att bli en tung tid att behålla superformen hela vägen fram till att tävlingarna faktiskt kan genomföras. Det kan vara en eller flera världsstjärnor som är i toppform idag, men som faller bort på grund av skada senare.
Vi vet inte.
Det är såklart sekundärt idag. I dag pratar vi om människoliv och inte medaljvalörer. Det är en självklarhet. Men vid sidan av de förlorade prestationerna finns många andra som drabbas.
Det finns de vars levebröd kanske inte ens går att rädda. Exempelvis de som dagligen kämpar med att utbilda och sälja hästar. Utan marknad – ingen lön. Det är enkel, men tragisk, matematik.
De ofta unga, drivna, tjejer och killar som ofta startar upp detta kommer inte att ha en chans. I takt med att arbetslösheten ökar kommer troligen antalet personer som lämnar sina hästar på utbildning att minska. Världsekonomin är i gungning, svensk ekonomi är inget undantag. Det är naivt, för att inte säga korkat, att tro att detta kommer att lösa sig i en handvändning. Det kommer det inte.
Många icke insatta får för sig att hästfolk är rika. Stenrika. "Men du har ju råd att ha häst", är en vanligt förekommande kommentar. Och ja, det kanske man har, men har man råd med något annat? I de allra flesta fall, nej. Det har de inte. De kämpar och vrider på varenda liten krona för att klara det. Henrik von Eckermann sa senast under onsdagen i en intervju med Sörmlands Nyheter, återgiven av Tidningen Ridsport, att hans företag blöder 200 000 kronor i månaden tack vare tävlingsstoppet. Det är en buffert som kanske en person i hans ställning hunnit bygga upp, men det har inte många andra.
Hästföretagande i stort är i fara – men de stora förlorarna är de unga företagarna.
De kommer att förlora kampen mot corona, som många andra.