Det var ögonblick av enorm dramatik, sekundstrid och en slutlig näve sträckt i luften i Tokyo för ett år sedan när Peder Fredricson säkrade OS-guldet i den rafflande omhoppningen.
Ett historiskt sådant.
När det svenska laget skapade ny historia i Herning var det lika spännande men inte alls särskilt dramatiskt. Om vi börjar med lagtävlingen.
Sverige var helt enkelt för bra i finalrundan, kunde hålla undan och säkra VM-guldet redan med en ryttare kvar. Den här gången kunde Peder Fredricson på All In riva bort sig från alla chanser individuellt utan att guldet var i fara.
Sveriges första någonsin var redan säkrat innan där Henrik von Eckermann och Jens Fredricsons felfria rundor och Malin Baryard Johnssons enda rivning räckte.
För Norrköpingsryttaren var det sjunde mästerskapsmedaljen och ett fortsatt bevis för att hon efter en lång karriär kanske är bättre än någonsin just nu. Att hon står på toppen här och nu. Och då finns det ett antal toppar bakåt i tiden också, inte minst 2003 med bland annat tredjeplatsen i världscupfinalen i Las Vegas och en förstaplats på världsrankingen med Butterfly Flip.
Att Sverige som lag och land är på topp just nu det råder det i alla fall inga tvivel om.
Att vinna ett OS-guld är enormt svårt. Att vinna ett VM-guld likaså. Att göra båda, inom loppet av ett år är svårslaget. Och att Henrik von Eckermann, med en del av sin uppväxt i Söderköping, var mästerskapets store man var svårt att undvika. Han var ankare i guldlaget och följde upp med att vinna även det individuella guldet – utan en enda rivning.
Att han stod pall med den största av press var inget annat än klass.
King Edward med Kung Henrik i sadeln är helt enkelt bäst i värden just nu och därmed även historiska som första svenska ekipaget som tar en individuell guldmedalj.