Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

En bragd väl värd att hyllas – de var det givna valet

Bragdguldet till hopplandslaget. Visst, det har varit ett starkt svenskt år överlag – men ändå kändes det som ett helt givet val. Inte bara för guldet i sig utan också för det sätt som det togs på. Det var en klassisk bragd.

Det svenska guldlaget från OS. Peder Fredricson, Malin Baryard Johnsson och Henrik von Eckermann.

Det svenska guldlaget från OS. Peder Fredricson, Malin Baryard Johnsson och Henrik von Eckermann.

Foto: Bildbyrån

Ridsport2021-12-07 13:47
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag minns de där minuterna av spänning på datorskärmen när allt skulle avgöras. Hur hinder efter hinder låg kvar. Hur Malin Baryard Johnssons make Henrik lotsade tittarna genom dramat.

Ryttare för ryttare.

Hopp för hopp.

Innan Peder Fredricson satte pricken över i:et som sista ryttare ut, red felfritt, tillräckligt snabbt och kunde sträcka näven i luften för ett svenskt guldjubel. I samma stund stod det där klart och tydligt på skärmen att Sverige hade tagit det historiska första svenska OS-guldet inom ridsporten sedan 1924. Det var verkligen en prestation som hade allt, av spänning, av yppersta klass när det gäller insatsen och av den klassiska bragdstämpeln som också ska höra till.

Därför var det rätt vinnare.

Jag kunde inte se något annat.

Ett OS-guld är så stort att det slår ut det mesta och därför stod det, i min bok, mellan hopplandslaget och de båda friidrotts-guldmedaljörerna Daniel Ståhl och Armand Duplantis det här året. Med skridskoåkaren Nils van der Pohl som utmanare såklart.

Men medan debåda friidrottarna mer vann förväntade guld (imponerande ändå givetvis) så var det som det svenska hopplandslaget gjorde i Tokyo en nivå till. När man betänker att det svenska laget, totalt under OS, tog sig igenom 18 rundor individuellt och i laghoppningen, med bara två nedslag.

Två!

Det är svårt att förstå hur stort och bra det egentligen är.

Malin Baryard Johnsson, Peder Fredricson och Henrik von Eckermann har verkligen haft ett häftigt år på många sätt. OS-guldet är en del av det, Fredricson noterade även ett silver individuellt, har blivit värdsetta och imponerat under hela året. Henrik von Eckermann är världstrea och vann superfinalen i Global Champions Tour medan både Fredricson och Baryard Johnsson vunnit tävlingar i den penningstinna tävlingen på vägen fram.

Då har jag bara nämnt lite av det.

Det är inget snack om att 2021 är svårslaget.

"Det är såklart det bästa året någonsin. Tack vare OS-guldet, det toppar allt och går inte att slå", sa Baryard Johnsson själv till mig när jag var på plats på Sweden International Horse Show för ett par veckor sedan.

Det svenska hopplandslaget gick inte heller att slå.

Varken på OS-banorna i Tokyo eller när bragdjuryn skulle utse årets vinnare.