Jag ska inte framställa mig som den största experten, men jag har alltid varit fascinerad och imponerad över hur världens bästa ryttare klarar av att tygla urkraften i hästar på drygt ett halvt ton och får dem att hoppa över hinder på över en och en halv meter.
Det krävs ett oerhört bra samspel och det krävs massor av träning.
Det är också få sporter som kan erbjuda sådan spänning som vi fick se i OS-finalen. Ryttare och häst mot hinder och klocka. En rivning är skillnaden mellan medalj och inte – och till slut mellan guld och silver.
Vilken rysare det blev.
Och så imponerande det svenska laget med Malin Baryard Johnsson, Henrik von Eckermann och Peder Fredricson tagit sig igenom de här tävlingarna.
Sverige kom till Tokyo med ett rutinerat lag som varit med förr. Ett vinnande koncept skulle det visa sig när den ena efter den andra starka ryttaren rivit bort sig på de tuffa banorna och i de svåra förhållandena under dagarna i Tokyo.
Samtidigt växte favoritpressen.
En av kuggarna i det svenska laget: Malin Baryard Johnsson, född i Söderköping, boende i Norrköping och numera tävlande för Linköping Ryttarsällskap. Malin har tillhört världstoppen i snart tre decennier, ridit fem OS och hade ett silver redan i Aten 2004. Då på Butterfly Flip, stjärnhästen som gick bort i början på det här året. Ekipaget var till och med rankade bäst i världen året innan det.
Norrköpingsryttaren gjorde OS-debut redan 1996 i Atlanta och har haft den där förmågan och möjligheterna att hitta och få fram nya stjärnhästar till stallet utanför Norrköping där hon tränat dem till att vara redo för de stora uppgifterna och de stora mästerskapen. Efter Butterfly Flip kom bland andra Corrmint, Tornesch – och nu Indiana.
Nu fick hon också en ny häftig belöning för det jobbet och för alla år hon slitit i världstoppen. Som hon var värd det.
Ett OS-guld – bland det största man kan vinna.
Finalkampen var svårslagen, både som idrottsliga prestationer och att följa från sidan. Det handlade till slut om tiondelar av sekunder. Efter alla felfria rundor de senaste dagarna blev det ett par nedslag i lagfinalen för det svenska laget. Baryard Johnsson rev ett hinder. Peder Fredricson det allra sista när han red för medalj (det hade med facit handen räckt till guld redan där om han inte hade rivit). Det blev till slut omhoppning om guldet mot USA.
Och nagelbitaren fortsatte.
Väl där satte de svenska ryttarna rundorna perfekt och när Peder Fredricson flög över sista hindret var guldet klart, med minsta möjliga marginal. Starkast av allt under de här dagarna: Sverige har valt att rida med samma lag, samma ryttare och samma hästar genom alla rundor. Både individuellt och i lagtävlingen.
Det dröjde alltså ända fram till finalrundorna sista dagen innan ett par rivningar kom. Det imponerar mest av allt.
Henrik von Eckermann rev inte en enda gång.
Och med ett guld och ett silver i olympiska spel kan Malin Baryard Johnsson – som klev in på prisutdelningen med ett guldfärgat munskydd, bara en sådan sak – nu räknas som en av de främsta olympierna från vårt område. Hon är en av inte alltför många som har tagit flera än en OS-medalj, dessutom i två olika olympiska spel.
Ett av dem nu ett guld. Det är svårslaget.
Jag noterar också vilket genomslag den här finaldagen haft. I bredare forum än de som redan gillar sporten. Jag hoppas att även det kan ge följder framöver, att fler får upp ögonen för spänningen som finns i det här.
En notering är också att två av tre i det svenska laget faktiskt belönats med NT-guldet genom åren. Förutom Malin Baryard Johnsson (fick det 1996) red Henrik von Eckermann (2011) under en period för Söderköpings Ryttarsällskap – han bodde i Söderköping och tog studenten på Nyströmska skolan.
Det ger verkligen extra guldglans till vår del av världen.