Hemma i Norrköping för att vara med på kommunens traditionella guldmiddag (onsdag) och dagen efter på Dolphins nätverkslunch.
Det har varit en häftig tid för tjejen från stan efter alla framgångar den här vintern och våren. Men den första frågan blir den om bakgrunden. Oskarshamn (föddes där), Norrköping (uppväxten) eller Östersund/Vemdalen där hon numera bor – vad är mest hemma?
– Det där är riktigt kul. Det står i tidningarna om Oskarshamns-tjejen, Norrköpings-tjejen och Östersunds-tjejen ... men vad jag är? Jag vet inte. Jag är jättehemma här, jag pratar ju som ni, säger Ebba Årsjö med ett skratt. Men jag är jättehemma när jag kommer till Vemdalen också. Man kan väl ha flera hem?
2020 debuterade Ebba Årsjö i världscupen i alpin parasport. Sedan dess har hon alltså hunnit med två VM-guld, elva världscupsegrar, elva europacupsegrar, fått Lilla Bragdguldet och utsetts till årets stjärnskott av Radiosporten – och i debuten i Paralympics i Peking blev det två guld och ett brons.
En häftig resa.
– Det är klart att jag har börjat vänja mig vid det här och den här livsstilen. Men det är en väldig skillnad mot att gå i 18 år och gömma vem man är till att vända det. Jättekul förstås men jag var bara en vanlig tjej innan. Jag gömde min funktionsnedsättning. Här och nu kan jag bara ha på mig byxor och ni ser ingenting. Och det var vad jag gjorde typ hela livet, säger Ebba Årsjö som föddes med Klippel-Trenaunays syndrom – en sjukdom som kännetecknas av hudförändringar och gör hennes ena ben är svagare.
Hon fortsätter:
– Det bara blev att jag gjorde det. Kan jag gömma det så gör jag det. Kan jag kämpa mot de andra tjejerna (i alpina tävlingar) så gör jag det och det gick ganska bra i början. Sedan handlar det mycket om utseende också när man är liten och växer upp. Det är inte jättekul när det ser så pass ovanligt ut. Men när jag började gymnasiet blev det dubbelt så mycket tävlingar och jag mötte kvinnor istället för tjejer. På gymmet växte de och det hände inget på mig. Det var då jag märkte, jag kommer inte att kunna köra mot de här tjejerna.
Där kom parasporten in, Ebba Årsjö sökte sig dit och står idag med en helt annan karriär än innan. Ett annat liv.
– Det är en väldig skillnad, det är andra mål. Det här är mitt jobb nu och det är jättekul, men så mycket med mig själv också. Jag är en annan person idag. Klyschigt kanske, men jag förändrades helt som person. Framför allt bilden av mig själv. Jag gillar det här, jag visar det också – efter 18 år. Det är tack vare parasporten. Det hade aldrig gått annars.
Om inte förr så blev Paralympics-medaljerna det som gjorde Ebba Årsjö känd i hela Sverige och att hon hamnade i riksmedia för sina framgångar.
– Det är så stort. Det är inte jättestora event för oss inom parasporten, sedan kommer man till Paralympics som är som ett OS. Helt galet, säger Ebba Årsjö som inledde med brons i störtlopp, en fjärdeplats i super-G innan hon tog guld i superkombinationen.
De två bästa chanserna var ändå kvar.
Storslalom och slalom.
– Jag behövde åka över min förmåga i storslalom för att slå kinesiskan (Mingqui Zhang). Från ingenstans korsade jag skidorna och kraschade. Det händer inte ofta men så gjorde det så på Paralympics ... Jag borde inte ha ställt upp i slalomen, ingen vettig människa hade gjort det. Det var inte bra. Tre doktorer från tre olika länder sa nej, men ...
Ebba Årsjö själv sa ja – trots att framför allt knäet i benet hade tagit stryk.
– Det var bara att bita ihop. Det var inget som var av, det var bara illa. Det är så mycket längre läkningsprocess nu men det var det värt.
Trots smärtorna körde hon hem guldet i slalomen. Just nu rehabar hon för att bygga upp benet igen efter det, men det är inget snack om att hon skulle ångra sig.
– Jag är väldigt envis och tävlingsinriktad. Men en annan sida var pressen och ångesten. Vi åker bara Paralympics var fjärde år. Det är så viktigt för oss. Storslalom och slalom är mina största chanser, så körde jag ur i storslalom och hade bara slalomen kvar. Jag var tvungen att köra oavsett.
Efteråt har hon hyllats av såväl Norrköpings tidigare alpina skiddrottning Pernilla Wiberg samt kronprinsessan Victoria.
– Och det är mycket event. Det är kul. Men jag har fått tid att tänka också. Och jag har inte stått på ett par skidor sedan dess och kommer inte göra det på ett tag till heller. Jag vill börja sakna det först, säger Ebba Årsjö som ändå börjat blicka mot nästa Paralympics i Cortina 2026 och på vägen hemma-VM i Åre 2023.
Hur är det att vara tillbaka i Norrköping, det var här och i Yxbacken som det började?
– Det var mycket träning i Yxbacken men framför allt var Norrköping en bas. Vi reste så mycket med familjen. Både jag och min lillasyster satsade och bor man i Norrköping måste man resa mycket om man vill satsa på alpint.
Var har du alla medaljer?
– I skidshopen i Vemdalen. Jag har lånat ut dem, de har dem där i ett glasskåp och visar upp dem.