Det var inför Sveriges EM-kvalmatch borta mot Belgien som dödsskjutningen ägde rum.
Jörgen Lööv befann sig i den belgiska huvudstaden som en av cirka 25 representanter från Östergötlands fotbollsförbund där kvalmatchen var tänkt att bli en trevlig avslutning på en några dagars lång studieresa.
– Vi hade lämnat Linköping med buss. Det var folk från olika klubbar i Östergötland, bland annat Vreta Kloster som jag är involverad i, men också Malmslätts AIK, Smedby AIS i Norrköping och några till, säger Lööv från hotellet i centrala Bryssel.
Det är dagen efter skjutningen som kostade två svenska fans livet och känslorna går knapp att beskriva, menar Lööv.
– Vi satt i vår buss och var på väg till stadion (Kung Baudouin-stadion) där matchen skulle spelas när vi blev stående bakom kanske två, tre bilar vid en korsning. Jag satt långt bak i bussen och hörde plötsligt flera kraftiga smällar, säger han och fortsätter.
– Vi förstod inte riktigt vad som hänt, men förmodligen hade våra chaufförer som satt längst fram sett mer än oss andra. Det var först när vi kom fram till stadion som vi fick veta att två personer blivit skjutna. Vi läste om det på sociala medier och på Corren bland annat. Det framgick dock inte om det var svenskar eller någon annan nationalitet.
Jörgen Lööv berättar att han hade fått en skymt av gärningsmannen, men inte mer än så.
– Jag såg inget vapen, men hörde att det var flera smällar på rad under ganska kort tid.
Framme vid stadion blåstes matchen igång och Jörgen Lööv och hans rumskamrat, Johan Thorén, samt övriga delegater från Östergötlands fotbollsförbund tog plats vid den sektion där samtliga andra svenska fans befann sig.
– Vi var kanske 600-700 hundra som hade tagit oss till Bryssel. Stämningen var till en början god. Och spelarna på plan visste ju inget. Och trots att Sveriges chanser att ta sig till EM var borta, Österrike hade ju vunnit sin match mot Azerbajdzjan, bjöds det på bra fotboll. Men visst, skjutningen låg som en blöt filt över tillställningen.
Matchklockan hade tickat fram till 30 minuter, ungefär, när beskedet att det var två svenska fans som hade blivit dödade nådde den blågula läktarsektionen.
– Det spred sig ganska snabbt. Jag vet inte om alla kunde ta del av nyheten, men runt omkring oss från Östergötland började det att pratas om det. Vi blev självklart väldigt påverkade av beskedet. Det var overkligt på något sätt.
I halvtid togs beslutet att blåsa av matchen. Sektion för sektion på den jättelika arenan tömdes sakta, samtidigt som den svenska delen fick stanna kvar, övervakade av kraftigt beväpnad polis med vetskapen om att skjutningen rörde sig om ett terrordåd där svenska fans var måltavlan för den då ännu inte gripne gärningsmannen
– Till slut blev vi eskorterade ned till ett utrymme i arenans nedre regioner. Det var en stor restaurang där vi samlades. Till slut kom svenske förbundskaptenen Janne Andersson plus några till från landslagsledningen och höll ett riktigt bra tal till oss. Janne sa bland annat att hans och övriga blågula representanters tankar gick till de dödas anhöriga och vänner.
Det dröjde flera timmar innan folket från Östergötlands fotbollsförbund kunde återvända till hotellet, berättar Jörgen Lööv.
– Jag tror klockan var kring halv fyra på morgonen när vi kom dit. Vi åkte bussen tillbaka, eskorterade av kraftigt beväpnade poliser. Utanför hotellet stod sedan 12–15 poliser med automatvapen.
Bussresan hem till Sverige påbörjades kring lunch och Jörgen Lööv beskrev känslan under de tidiga morgontimmarna som spänd, men samtidigt kontrollerad.
– Trots det fasansfulla gäller det att försöka bibehålla lugnet. Min son, Elias, bor och arbetar i Colombia. Han hörde genast av sig till mig när han fick veta vad som inträffat. Jag ringde också min dotter Nora som bor i Linköping samt mitt ex som jag har en bra relation med, och min bror Tomas.
Jörgen Lööv berättar att flera svenska fans tog av sig landslagströjorna när nyheten om de döda kablades ut på sociala medier.
– Det spreds såklart en rädsla när vi förstod att vi svenskar kunde vara en måltavla. De som hade ombyten med sig skiftade såklart plagg på överkroppen.
Lööv berömmer samtidigt reaktionen från de belgiska anhängarna:
– De tände lamporna på sina mobiltelefoner för att stötta oss.
Resan hem till Linköping tar cirka 20 timmar, via Nederländerna, Tyskland och Danmark.