Det är såna saker man kan grunna på medan det mesta roliga ofrivilligt pausats på obestämd tid.
Minnet, ja. Förmodligen är det endast en försvinnande liten bit av allt det där man upplevt som sportreporter från 1988 till dags dato som finns kvar däruppe på det numer ganska dammiga hjärnkontoret.
Jag är ju inte heller den som samlar gamla klipp i pärmar. Har faktiskt inte sparat en enda rad, vilket kanske är lite dumt nu när jag tänker efter. Nostalgi är inte min grej bara.
Nåja.
Minnena är väl allt man har i dessa coronatider och givetvis har inte de riktigt stora matcherna eller framgångarna för "våra" lokala atleter fallit i glömska.
Efter flytten från Väster- till Östergötland under sommaren 1988 fick jag rätt snabbt uppleva ett SM-guld i fotboll signerat IFK Norrköping och för ett ögonblick inbillade man sig att såna saker bara var fullt normala och säkert skulle det avhandlas liknande prestationer år efter år. Det var trots allt himla kul att jaga segerrusiga Peking-lirare i höstmörkret på gamla Malmö stadion och snart skulle ju vintersportarna köra igång hemmavid.
Mycket guld har det blivit – många pokaler har höjts mot himlen – men det är fler än "Snoka" som levererat smaskiga rubriker till stadens tidningssidor de här åren.
I slutet av 1980 och i början på 90-talet var det Pernilla Wiberg och Finspångs golfdrottning Lotta Neumann som fick toppa sportsidorna och i kölvattnet bakom IFK tiggde Vita Hästen och i viss mån basketgängen om utrymme. Det fick dom.
För 25 år sedan såg vi snart sagt varenda Hästen-match på plats och tack vare de uppdragen har man fått uppleva (tveksamma) metropoler som Avesta, Vetlanda, Ängelholm, Falun och, inte minst, Billerudshallen i Grums. Mums.
Vi reste helt enkelt galet mycket i Folkbladets tjänst, skrev massor och den läsare som inte gillade lokal idrott var förmodligen rejält förbannad varje måndag då han eller hon bläddrade igenom papperet.
Man kunde vara utsänd på IFK-läger i cypriotiska Larnaca eller hänga med hockeylaget till gamla Sovjetunionen för försäsongsmatchande under Torgny Bendelins ledarskap.
Det var Dolphins i europacupspel i Italien, speedway på Galgberget utanför Visby eller Sylvia-kval i vintrigt Luleå på senhösten. På den tiden var det ingen som gafflade om flygskam eller klimatpåverkan.
Men det var också division 5-fotboll i Skarphagen, bowling i Vilbergen eller friidrott på Borgsmo. Kort och gott: Högt som lågt, elit och bredd. Saknades tabellen från reservserien Klass 2 så fick man höra det av irriterad läsare. En speciell tid var det naturligtvis men kul hade vi.
Själva matcherna minns man ju inte så mycket av nu efteråt. Däremot kan jag erinra mig fragment av intervjuer eller något som någon sa "off the record" i nån buss, flyg eller tåg. Sånt där man kunde få höra men absolut inte skriva om i tidningen. Många gånger både personliga och/eller tokroliga anekdoter, för all del inte menat för den breda allmänheten.
Nu beskriver jag en tid innan idrottsutövarna blev sönder-mediatränade, tillsagda av ledare vad som ska sägas eller inte diskuteras med journalisten och en era när landslagsspelare i och utanför landets gränser faktiskt lyfte på luren och svarade artigt oavsett om man ringde till Partille eller Parma för att tugga med Tomas Brolin.
Var det bättre förr? Ja, på det här planet. Definitivt.
En mjukare tid, mindre otålig och uppsträckt värld. Enklare på många sätt.