Winston under ett videosamtal från sjukhuset med sin morbror Manuel efter att ha vaknat upp ur koman. Ärret nedanför halsen är det enda kvarvarande spåret efter sjukhusvistelsen.
Vad händer efter döden? Vandrar vi vidare eller blir allt bara svart?
Ingen vet. Det är mänsklighetens största gåta.
Plötsligt står Wilson Boiardt i sin mormors lägenhet på Plåtslagaregatan. Hur hamnade han här? Han vet inte. För sanningen är att han egentligen inte befinner sig i det här vardagsrummet i Hageby, utan någon helt annanstans.
Han ligger i koma på Vrinnevisjukhuset.
Han svävar mellan liv och död.
Hans mormor Manuela Guerra Ortega gick bort tre år tidigare. Men ändå så talar hon till honom. Den 94-åriga damen är upprörd. Hon ber honom att vända om. Att gå tillbaka.
"Du har fru och barn som väntar på dig. Din tid är inte nu."
Var Wilson på väg att vandra vidare? Vände han i sista stund?
Plötsligt vaknar han upp. Mormor är borta. Hennes mysiga lägenhet är utbytt mot vita väggar. Han känner slangen i munnen och får panik.
Wilson är inte längre hos Manuela.
– Jag låg i koma i fyra och ett halvt dygn. Plötsligt började jag andas för egen maskin och sedan vaknade jag upp.
Wilson Boiardt minns tillbaka på den där vårdagen 2020. Coronapandemin höll sitt järngrepp över världen. Han var en av de som drabbades hårt. Men han överlevde.
Hur lyckades han vända mormor Manuela ryggen och gå tillbaka?
– Den enda förklaringen som jag har fått av läkarna är att det berodde på min grundträning som jag fick som liten. Utan den hade jag inte överlevt. Aldrig, säger han.
Var det alla tusentals timmar på fotbollsplanen och hockeyisen som gav honom styrkan att överleva? I sådana fall var det andra gången som idrotten räddade hans liv.
Vi backar bandet och börjar från början.
Det är vintern 1978. Cristina Boiardt flyr Augusto Pinochets militärregim i Chile. Hon hamnar i Norrköping. I magen bär hon på Wilson.
Några månader senare föds han in i ett liv i Hageby. In i en livssituation som många, unga kriminella har gemensamt. Ingen biologisk pappa, en mamma som inte kan språket, en uppväxt i en fattig del av staden. En förskola där ingen pratade svenska, inte ens fröknarna.
Wilson fick se jämnåriga runt honom falla ner i den ena fallgropen efter den andra. Kriminella gäng, droger, kriminalitet.
Hans historier om släktingar, skolkamrater, barndomskamrater är många. Och framförallt är de ytterst tragiska. Ett knivhugg i hjärtat, ett dödsfall i häktet, knarköverdoser. Listan över de som inte längre är bland oss kan göras lång.
Men precis som på den där sjukhussängen så klarade han sig undan. Och precis som då var det idrottsrörelsen som blev den räddande ängeln. En superhjälte som hann fånga upp lille Wilson innan något annat satte klorna i honom.
Än i dag tackar han Lars-Åke "Skrattis" Pettersson. Sleipners legendariske, ideella hjälte som fick hundratals, nej tusentals, barn att ansluta till sin fotbollskola.
Wilson var egentligen för ung för att vara med. Men hans dagisfröken hade upptäckt att han bara var lugn och fokuserad när han fick spela fotboll.
Han måste få spela.
Ett problem var dock att han inte hade någon som kunde skjutsa honom dit. Entré: Sleipnerlegendaren.
– Jag satt på trappan på Grundläggaregatan 64 och väntade. "Skrattis" hämtade upp mig varje lördag. Utan idrotten hade jag inte suttit här och pratat med dig nu, Mattias.
Wilson Boiardt svävade mellan liv och död när han låg i koma under covidpandemin. Efter fyra och ett halvt dygn vaknade han till liv och började andas på egen hand igen.
För lockropen nådde även honom. Haka på. Ska du inte med? Men det var hela tiden en annan röst som överröstade buset.
En hockeytränares.
"Får jag höra att du gör något skit får du inte spela match i helgen." Rösten hördes – varje gång. Buset och knarket kunde inte överrösta den. Han kunde bara säga "shit, grabbar jag måste dra...jag har ju träning."
För vid sex års ålder började Wilson även spela ishockey i Vita Hästen. Han kastade sig in i idrottsrörelsens värld med både fotbollsskor och skridskor på. En värld med spelregler. En värld som tydliggör rätt och fel. En värld där vuxnas röster fostrar och där mammor och pappors blickar bygger upp.
– Idrotten lärde mig tidigt vad som var rätt och fel. Handling och konsekvens är så tydlig här. Ett dåligt beteende straffas direkt. Det blev avgörande för mig. Jag brukar säga att sedda barn blir bra vuxna. Jag har blivit sedd hela mitt liv. Av "Skrattis", av mina hockeytränare, av andra vuxna.
Wilson Boiardt som ung hockeyknatte.
De där tränar-ögonen hittade honom även bortom hockeyrinken. De nådde hela vägen in i skolans värld. För där hade den unge Wilson det inte lika lätt som på isen eller på fotbollsplan.
– I sjuan och åttan kom och gick jag som jag ville i skolan. Morsan orkade inte bråka till slut. När hon gick till jobbet, gick jag tillbaka hem till lägenheten och sov.
Men första skoldagen i nian hände något.
Sedan den dagen fanns det ett "före" och ett "efter" när det kom till skolgången. Rektorn kom med en "present" till honom. Ett brev från hockeytränaren Christer Andersson – och en tom bok.
– I brevet stod att jag representerar Vita Hästen. Jag representerar mitt lag – även när jag är i skolan. Det stod att från och med i dag skulle jag sköta mitt skolarbete exemplariskt och inte missa en enda lektion. Närvaron skulle skrivas ner i den tomma boken efter varje lektion, annars skulle jag inte få spela match till helgen.
Betyget steg från 0,8 till 3,4.
Det är sånt som händer när en ishockeytränare får en ung grabb att aldrig skolka igen.
I dag arbetar Wilson Boiardt i skolans värld. Han har gjort det i 24 år, just nu jobbar han på ett gymnasium i Norrköping.
I rollen som elevcoach ska han coacha och peppa. Han ska få ungdomarna att växa och blomma ut till vuxna. Han försöker förklara för dem hur vuxenvärlden fungerar, vad som väntar där ute på andra sidan studenten.
Hans reflektion efter alla år: Svensk skola blir bara sämre och sämre. Kraven på eleverna blir mildare och mildare. Pressen på lärarna blir hårdare och hårdare.
Just kravlösheten ser han som ett enormt problem.
I skolan kan du komma försent. Men om du gör det i arbetslivet blir du till slut av med jobbet. Vuxenlivet riskerar att bli en käftsmäll för många.
En persons handlingar skapar konsekvenser. Läxan han själv lärde sig genom idrotten, saknar många barn i dag, enligt Wilson.
Han beskriver ungdomar som lever via sociala medier snarare än i det verkliga livet. De allra flesta gör inget annat på fritiden. De stora bovarna i storyn är inaktiviteten och skärmarnas dragningskraft.
Wilson Boiardt arbetar i dag som elevcoach på ett gymnasium i Norrköping. Han ser hur ungdomarna spenderar mer och mer tid framför sina skärmar. Han har ett viktigt budskap till alla föräldrar.
Wilson Boiardt trycker härmed på den stora larmknappen. Han hoppas att alla ser den röda, snurrande lampan. Han hoppas att sirenen når fram.
– När man frågar runt blir man förskräckt. Eleverna kan ha skärmtider på sex, sju, åtta timmar om dagen. De kan spendera tre, fyra timmar bara på Tiktok. När de matas med korta, snabba klipp om och om igen händer det något med deras uthållighet. De behöver inte kämpa vidare, de kan bara välja nästa klipp istället. Det gör att många har svårt med motgångar i riktiga livet. De slutföljer inget utan ger lättare upp.
Vad ska man göra åt det?
– Barnen måste engagera sig i annat. Vad som helst! För har man ingen tid att passa på fritiden kan man bli sittandes framför skärmen hur länge som helst. Vissa säger att det är barnens rättighet. Jag tycker inte det. Om en förälder har betalat för telefonen ska de när som helst få ta den ifrån sitt barn.
Vad har du för budskap till alla föräldrar?
– Engagera er i era barns fritid. Hjälp era barn att hitta något att göra som de tycker om. Idrott, musik, dans, vad som helst. Att spela schack är bättre än att stirra in i en skärm. Om de inte orkar bry sig? De måste orka. De måste sätta gränser. Och ju tidigare man sätter dem, desto bättre. Ju tidigare ett barn börjar med en idrott, desto större är sannolikheten att de fortsätter.
Wilson Boiardt har planer på ett projekt som ska få fler barn i rörelse. Inget är klart ännu och vi får istället återkomma till det.
Han brinner för att alla ska röra på sig. Han vet det goda det skapar. Han känner mycket väl till idrottens fostrande kraft.
Den har räddat livet på honom – två gånger.