Särskilt enkelt kan det knappast vara.
Järnpsyken, vinnarskallar – kalla det vad du vill men vi kan väl enas om att det krävs inte så lite balls när det kommer till straffar i riktigt stora matcher.
Visst, någon måste givetvis stega fram och rent mentalt är spelarna på det klara med att jobbet måste göras. Några mer villiga än andra.
Manuel Locatelli, 23-åringen från Sassulo, såg inte bara sammanbiten och tyngd ut av stundens allvar när han stegade fram för att slå Italiens första straff i semifinalen mot Spanien på Wembley i tisdags.
Jag tyckte killen såg livrädd ut och avslutet blev mycket riktigt en halvmesyr som spanske keepern Unai Simon kunde rädda utan större omak. Man kan bara ana ångesten som belägrade Locatellis kropp efter haveriet från elva meter.
Han insåg. Landsmännen hade sett. Liksom säkert hundra miljoner tv-tittare också gjorde. Många skadeglada, andra medkännande.
Har man inte känt sig låg och skamsen tidigare så var detta förmodligen ett paradexempel. Stackars krake.
Många spelare – större stjärnor än den italienske mittfältaren – har förvisso bränt avgörande straffar och för evigt hamnat i fotbollens Hall of shame.
Manuel Locatelli kan glädja sig åt att den sena kvällen ändå slutade lyckligt för "Gli Azzurris" del. Italien lyckades som så många gånger förr vrida sig ur dödsgreppet och ta sig till final. Om några veckor kommer de flesta av oss ha glömt namnet på den där rätt skakige spelaren som brände första straffen.
Andras fotbollskarriärer har närmast definierats av avgörande straffmissar, vilket naturligtvis är fullständigt åt helsike med tanke på det orättvisa utgångsläget.
Skytten har väldigt lite cred att plocka hem eftersom alla förväntar sig mål från straffpunkten. Bolluschlingen ska in. Basta!
Fast några garantier finns ju förstås inte. Nästan alla tunga världsspelare har missat straffar, ja till och med Messi och Ronaldo har gjort det.
Vår egen Zlatan Ibrahimovic har bombat in massor av straffmål genom karriären, men trots det minns man mest missen mot Nederländerna i EM-kvartsfinalen 2004. Zlatan drog bollen högt över, polaren Olof Mellberg fick strax därpå se sin räddas av Edwin van der Sar och så var den blågula gulddrömmen över.
Missarna minns vi. Straffmålen, eller målgörarna, glöms bort.
Vem rullade in den sista straffen för Sverige i VM-kvarten mot Rumänien 1994? Ingen aning. Däremot kan jag ännu i dag stava till olycklige Miodrag Belodedici som fick se sin straff fantomräddas av Thomas Ravelli.
Sveriges i särklass mest famöse straffsumpare är en i dag 72-årig skåning: Staffan Tapper.
Med sina fyra SM-guld, fyra cupguld, 36 A-landskamper samt en förlorad Europacup-final mot Nottingham är han en av Malmö FF:s stora och vi snackar naturligtvis om en karriär värd all uppskattning och beundran.
Men utanför Skåne är han mer känd som "Tappan Straffer" eller "Landsförrädaren" efter den olyckliga missen i VM-slutspelet mot Polen 1974. Staffan Tapper bommade inte ens i egentlig mening, målvakten Jan Tomaszewski chansade och gick åt rätt håll varför Polen och inte Sverige (vilket otroligt bra lag vi hade då!) tog sig vidare till semifinal i Västtyskland.
47 år senare sitter fortfarande massvis av alltmer grånande svenskar och gnisslar tänder när Staffan Tappers namn förs på tal.
Så kan det gå.
PS. Det var Henrik Larsson som placerade in straffen som tog Sverige till semifinal i VM 1994. Jag googlade.