Varför viker IFK alltid ner sig i viktiga matcher?

Sylvia svarade alltså för en härlig kämpainsats nere i Malmö. Segern var kanske inte hundraprocent rättvis, men glädje desto större och hemresan blev så mycket kortare.
Det var annars med tunga steg som nästan 9 000 lämnade Idrottsparken i lördags. Förväntningarna var högt ställda på att superettan skulle leva vidare, åtminstone ett par omgångar till.

Serien tog slut
Nu är den död. Så jävla död en fotbollsserie kan bli. Sex poäng och nio mål sämre kvot när bara tre omgångar återstår att spela kan inte ens den störste optimist få mig att tro på allsvensk fotboll i Norrköping nästa säsong.
Trelleborg och Brommapojkarna går upp, Örebro får kvala. IFK Norrköping blir fyra igen, om man nu orkar motivera sig i de tre återstående matcherna
Jag tycker Örebro vann det här toppmötet rättvist. Man spelade klokt, valde att avvakta och lät IFK ta hand om kommandot i första halvlek. För IFK:s första 20 minuter var bra, riktigt bra, och då fick man också utdelning i form av 1-0-målet.
Men sedan halkar Kristoffer Arvhage på mittplan och Anders Whass dräller med bollen inne i straffområdet så han tvingas till ett armsug (såg ut så ifrån läktaren) på Nedim Halilovic. Solklar straff och 1-1.
Målskytt: Örebros lagkapten Thomas Andersson som redan i nionde minuten varnats. Och här får vi ytterligare ett bevis för den svaga kvalitén på svenska superettandomare. Sven-Martin Åkesson, Kode, vågar nämligen inte ge ÖSK:s Thomas Andersson rött kort i 41:e min, när Thomas först fäller och sedan suger tag i Stefan Thordarson på mittplanen. Ett solklart gult kort och utan att vara någon spådam kan jag ganska enkelt konstatera att vi fått en annan matchbild i andra halvlek om Thomas fått lämna planen.

Försökte hitta tillbaka
Nu försökte IFK-arna hitta tillbaka till sitt inledningsspel och började också andra halvlek bra. Gardar Gunnlaugsson kom in i anfallet och genast blev det lite mer tyngd framåt, Stefan Thordarson var väldigt ensam första halvlek då varken Eirik Dybendal eller Haris Laitinen hade många rätt i sina passningar.
Men inget hjälpte den här eftermiddagen. Återigen fick vi bevis för forwardsbristen i IFK-bygget och inte ens Bruno Santos hann skapa något under de 20 minuter han fick spel.
Även om tåget redan gått känns det ändå som om IFK är på rätt väg. Vad jag dock frapperas av är att man nästan alltid viker ner sig när det verkligen gäller. Folkbladet-sporten plockade fram avslöjande statistik i förra veckan, en statistik som berättade att IFK enbart tagit tre poäng (tre oavgjorda) mot de fyra andra toppkonkurrenterna Trelleborg, Brommapojkarna, Örebro och Landskrona. Siffrorna blev inte bättre i lördags, på hittills spelade sju möten (21 poäng) mot dessa lag har IFK enbart kammat hem tre

Fel finns
Någonstans är det fel. Och jag tror man kan peka på två saker direkt:
1) För många spelare med dålig teknik. Anders Whass miss vid 1-1-målet exempelvis berodde på både nonchalans och bristande bollkontroll. IFK har inte heller något eget spel, ingen grundidé.
2) För många före detta allsvenska spelare, som verkar mätta på framgång. Här måste Michael Andersson och Mats Jingblad verkligen göra en utvärdering, en del kontrakt till nästa år ska absolut inte omförhandlas. Redan nu har ju Grant Igesund och Mikael Torin fått nobben, men fler måste gallras bort. Annars står vi och stampar i samma mylla även 2007.
Det var i vintras Norrköpings egen finansiera, Fredrik Lundberg, uttryckte sig om IFK:s framtid genom att säga:
- IFK får tre år på sig att nå allsvenskan. Har inget hänt till dess får andra krafter ta över.
Nu har det gått ett år. Och fortfarande står IFK kvar på perrongen.