Trots allt har rätt många stora mästerskap och olympiska spel avgjorts mitt under brinnande stridigheter och löpande rapporter om krigsförbrytelser, övergrepp och folkmord på vår planet.
Världssamfundets stenhårda replik under de senaste dagarna ger emellertid ett svidande motsatsbesked: Politik och idrott ska och bör gå hand i hand. Åtminstone i den delen av världen som värnar om demokrati, frihet och rättvisa.
Att ryska tennisspelare, skidåkare, friidrottare eller bandystjärnor nu kastas ut från den internationella idrottsfamnen lär knappast leda till att Putin beordrar eldupphör och drar tillbaka sina styrkor från Kiev, Charkiv, Mariupol och alla dessa svårstavade platser som vi läst om i media de senaste veckorna.
Men precis som protesterna i FN, sanktionerna mot jättelandet därborta i öster, och stödet för ukrainarna i form av vapen, mat och överlevnadskit, ser idrottsvärldens tydliga markering ändå ut att vara ytterligare en spik i den kista som till slut ska få den ryska björnen på fall.
Vi talar om en jordenrunt-signal som inte ens hockey- och judoentusiasten Vladimir Putin kan misstolka: "Vi ser vad du gör i Ukraina och det är fasen inte okej".
Idrottsfamiljen kan, när den är som bäst, vara enande, varm, samhällsbärande, stöttande – och otroligt underhållande.
Men sport är inte bara "på skoj", som de finkulturella ibland hävdar.
Den sammanhållande kraften är ju enorm. Krig har startats på grund av fotbollsmatcher, korrupta regeringar har fallit och tidigare hyllade ledare i jätteorganisationer som Fifa och Uefa har ställts inför skranket, skickats i fängelse eller, om man haft tur, bara hamnat på de skamfylldas soptipp någonstans i periferin.
Efter Rysslands invasion av Ukraina i slutet av förra veckan så har idrottsförbund efter idrottsförbund i en lång rad länder bannlyst ryska atleter från att tävla.
Stora arrangemang som exempelvis Champions league-finalen i Sankt Petersburg har tagits ifrån ryssarna, liksom Formel 1-loppet i gamla OS-staden Sotji och häromdagen kastades herrlandslaget i fotboll ut från VM-kvalet i fotboll sedan övriga lag i gruppen; Tjeckien, Polen och Sverige deklarerat att man inte under några omständigheter tänker matcha mot det ryska laget.
Hotet – och den svindlande tanken att ryssarna skulle kunna få en gratisbiljett till slutspelet i vinter om motståndarna vägrar spela – fick till slut tröga Fifa att ta det enda vettiga beslutet, nämligen att utesluta det ryska laget.
Idrottsmän och kvinnor med ryska pass har av förklarliga skäl ganska tufft just nu. Inte minst de som tillhör utländska klubbar. Ryska hockeyspelare i NHL pressas till att ta ställning mot kriget, samtidigt som många av dem har anhöriga hemma i Ryssland och av den anledningen är livrädda för att göra uttalanden som kan väcka vrede hos de styrande.
På sätt och vis är också dessa personer offer för en despots nycker. Man måste förstås känna till bakgrunden innan man fördömer de ryska stjärnorna i Nordamerika.
Så vad händer nu?
I skrivande stund har Röda armén ökat trycket på Ukraina, bomber och raketer faller en masse. Dödstalen i stridigheterna vet vi ännu inte så mycket om förutom att de lär bli hemska när de räknats ihop på båda sidor av gränsen.
Med den bilden på näthinnan känns idrotten futtig, men det finns ändå ingen anledning att räkna ut sportens helande kraft trots de mörka tiderna vi upplever nu.