Sirius från Uppsala är tvåa i tabellen efter IFK Norrköping, fräcka nykomlingen Varberg trea, BK Häcken fyra, obesegrade Elfsborg är femma och den andra rookien, Mjällby, parkerar sexa.
Vad är det som händer i den uppochnervända fotbollsvärlden?
Sedan ramlar för all del storklubbarna in på rad, flera av jättarna på tabellens undre halva; Malmö FF, AIK, IFK Göteborg, Djurgården och Hammarby. Samtliga fem en bra bit efter suveränen Peking även om många såklart fullt legitimt hävdar att det finns både gott om tid och många matcher kvar innan pokalen ska delas ut till en guldsprayad lagkapten eller skyttekung några veckor innan jul.
Men faktum kvarstår: De fula ankungarna äger.
Det är sannerligen annorlunda tider, där den ena guldaspiranten efter den andra misslyckats med att imponera under inledningen av serien.
För egen del är jag mest förbryllad över det "ofärdiga" spel flera av Norrköpings konkurrenter visat upp så här långt. Låt gå att klubbarna kastades rätt in i allvaret utan att kunna testa formen i några träningsmatcher, men å andra sidan har man haft världens längsta försäsong på sig för att skruva alla knappar till rätt position och hitta ett dugligt lir under sommarmånaderna. Regerande mästarna Djurgården är oceaner från det flyt som tog blåränderna till toppen förra säsongen, AIK famlar och testar nytt, "Bajen" läcker och stora, kaxiga Malmö får inte ut den med svenska mått enorma kapacitet som ska finns i spelartruppen hos landets i särklass rikaste idrottsförening.
Göteborg är inte den oslagbara best man en gång var och medan storstadsklubbarna smått stapplande försöker hitta in i årets allsvenska går IFK Norrköping på nån slags knock där framme. Obesegrat efter sex omgångar, massor av mål och ett spel som fått fotbolls-Sverige att gå bananas, allt detta samtidigt som talangfabriken spottar fram nya, lovande tonåringar som redan hunnit göra avtryck i vår högsta serie. Underhållningen Jens Gustafssons mannar bjussat på i de här sex första omgångarna är sensationell. Ingen kan säga att man såg det komma efter vinterns rätt taffliga insatser i svenska cupen.
Det vi hann se då skvallrade inte om kommande fotbollsfester med det vita och blå laget. Tvärtom faktiskt. Egna spelet var statiskt, rätt trist, lättläst och de där numera fjäderlätta benen på sylvassa avslutsfötter lyste verkligen med sin frånvaro. Nyman, Thern, Lauritsen, Krogh Gerson och de andra har lyft sig enormt.
Någonstans kring tiden då coronaepidemin peakade i vårt land hittade de trettonfaldiga mästarna den magiska formeln för att snickra samman ett framgångsrikt kollektiv och det är förstås en supportermässig tragedi att det här gänget tvingas spela sin briljanta fotboll inför tomma läktare.
Den här något oväntade utvecklingen av allsvenskan har självklart inte uppskattats i alla läger, märkligt vore väl det. Många surar, några skäller eller letar efter bortförklaringar. Längst ned i Twitter-träsket skriker gnällspikarna om vilket elände det skulle vara om Norrköping och kanske Häcken gör upp om guldet framme i december.
Såg till och med kommentarer om att årets allsvenska inte är "på riktigt", utan bara ett substitut och ett specialarrangemang för att fotbollen ska överleva ekonomiskt och kunna tuffa på som vanligt igen åtminstone 2021.
Som om någon av de där 16 klubbarna skulle fnysa över att plocka hem guldet i år. Skulle inte tro det va?