OS - både glädje och besvikelse
Norrköpingskanotisten Ingela Ericsson fick vara med om två olympiader.Den första i Atlanta 1996 gav ett OS-brons och glada minnen.Sydney-OS 2000 slutade med en misslyckad final och tårar av besvikelse.- Atlanta var speciellt eftersom det var mitt första OS. Jag fick större uppmärksam än vad jag var van vid, berättar Ingela.
Ingela med kanoten från OS i Sydney.
Foto:
- Det var mitt första OS. Jag var ju 26 år gammal och hade tidigare tagit medaljer i VM. Men Agneta Andersson och Susanne Rosenqvist som hade varit med tidigare varnade mig för att det var stor skillnad i ett OS, minns Ingela.
Vad var det de varnade dig för?
- Det var framför allt att det var en betydligt större mediabevakning än vid ett VM. I VM kunde man ta medalj utan att någon brydde sig. Men i OS uppmärksammas allt och det var många svenska journalister som var där. Dessutom fick vi höra från journalisterna att svenska folket krävde medalj.
Finalen som ett vakuum
Men det var ingenting som störde Ingela.
- Nej, jag var ju 26 år och hade varit med ett tag så jag kunde hantera det bra.
Vad hade ni (Ingela Ericsson, Agneta Andersson, Anna Olsson och Susanne Rosenqvist) för förväntningar inför finalen.
- Vi trodde att det skulle bli svårt att ta guld, men därefter hade vi en bra medaljchans.
Kommer du ihåg något från finalen?
- Nej, hela loppet var ett enda vakuum faktiskt och det är så det ska vara. Du måste fokusera allt på uppgiften. Jag satt ju sist i kanoten och såg i ögonvrån att vi var bland de fem bästa. Men det var första när vi skar mållinjen som jag förstod att vi blivit trea. Då kände jag en oerhörd glädje över medaljen.
Segern i OS innebar vissa ändringar för Ingela Ericsson.
- Man kanske blev igenkänd här och var, men i örvigt var nog allt tillbaka till hur det var innan OS med lika lite intresse för VM.
Fyra år efter bronspengen i Atlanta var det dags för sommar-OS i Sydney. Ingela var tillbaka, men den här gången i K2 tillsammans med Anna Olsson.
- Vi missade att kvala in till OS med K4, men jag och Anna kände att vi var i bra form. Anna hade haft ett uppehåll efter OS 1996. Under vintern och våren hade vi dock tränat riktigt bra ihop. Dessutom hade vi ju varit med tidigare och visste vad som krävs för att nå framgång i ett OS.
Blåsigt avslut i Sydney
Trots det var det inte alls samma favorittryck på duon.
- Nej, men vi visste att vi var bra. Vi hade kommit fyra i en stor tävling på våren och trodde på medalj i Sydney. Både hon och jag visste att det var vår sista tävling i karriären och ville avsluta snyggt.
Det började också bra för Ingela och Anna som efter en andraplats i försöken blev direktkvalificerade till finalen. Finalen avgjordes den sista dagen på OS-programmet.
- Alla kanottävlingar avgjordes på förmiddagen för att undvika krafttigare vind. På morgonen när vi kom till kanotstadion blåste mellan 12-15 meter per sekund i vindbyarna. Därför sköts finalerna fram i hopp om att vinden skulle lägga sig.
Det gjorde den inte.
- Till slut var man antingen tvungen att flytta tävlingen till dagen efter, ställa in eller genomföra finalerna.
På ett krismöte beslutades det att finalerna trots att det blåste kraftig motvind skulle genomföras.
- När starten gick och vi hade paddlat 20 meter kändes det nästan som vi blåste tillbaka. Det blev en konstig tävling där det inte bara gällde att paddla fort utan även försöka hålla sig uppe. När vi kom i mål var vi inte alls så trötta som man brukar vara. Man räknar ju med att ta i så man får mjölksyra och blodsmak i munnen.
Ingela och Anna som trodde på medalj slutade istället på åttonde plats.
- Precis efter målgången sa vi ingenting till varandra utan paddlade bara in till kanten och släpade upp kanoten. Sedan satte vi oss ner och grät. Med tanke på motvinden blev det här loppet snarare som ett lopp över 700-800 meter. Både Anna och jag är ju mer sprinters, förklarar Ingela.
Hur kändes det efter loppet?
- När vi började prata med varandra satt vi och svor ett tag över det som hade hänt men försökte ändå se tillbaka på hur roligt vi hade haft tillsammans på vägen fram till OS. Jag var mest besviken över att jag inte kunde visa för mig själv vad jag kunde.
Det blåsiga vädret gjorde att flera av storfavoriterna misslyckades. En av favoriterna som ville avsluta karriären med ett guld finns med i OS i sommar.
- Jag hade redan tagit beslutet att lägga av och har aldrig varit inne på en comeback, säger Ingela som istället var inne på att bilda familj.
Hon har en dotter på två år och familjen väntar tillökning i höst. I dag är Ingela Eriksson inte engagerad inom kanotsporten.
- Efter Sydney satt jag med ett tagi förbundsstyrelsen och i styrelsen i Bråvikens KK. I höstas tyckte jag det blev för mycket och slutade i Bråviken, berättar Ingela som säkert kommer tillbaka till sporten på något vis.
Fakta
Namn: Ingela Ericsson
Född: September 27, 1968, Nyköping.
Bor: Norrköping.
Klubb: Bråvikens KK.
Längd: 176 cm.
Vikt: 70 kg.
OS: 1996: 3:a K-4 500 m. 2000: 8:a K-2 500m
VM: 1999: 9:a K-2 500 m, 7:a K-2 200 m, B-final K-1 500 m. 1998: 2:a K-4 200 m, 4:a K-2 200 m, 8:a K-4 500 m. 1997: 3:a K-4 200 m, 6:a K-4 500 m, 9:a K-2 200 m. 1995: 3:a K-4 200 m, 5:a K-4 500 m. 1994: 3:a K-4 500 m , 4:a K-4 200 m.
Så jobbar vi med nyheter