Okej. Handen på hjärtat nu. Hur kul är det att kolla på skridsko? Egentligen?
Jag kan svara själv: Det är urtrist – så länge inga åkare i blågula dräkter med SWE stämplat i versaler nånstans där bak sätter konkurrenterna på plats och det har vi som bekant inte skämts bort med sedan Eskilstunas stolthet Tomas Gustafson skrinnade ifrån allt och alla under sent 80-tal.
Min vilda gissning är att inte särskilt många medborgare i Sverige ägnat något större intresse åt den klassiska vintersporten de senaste tre decennierna innan Nils van der Poel dök upp som en minst sagt välkommen gubben i lådan efter att ha tillbringat två år uppe i den norrbottniska vildmarken pysslandes med gudvetvad.
Van der Poel är ett sånt där härligt unikum som ploppar upp då och då, tyvärr alldeles för sällan. Men när det händer blir mötet speciellt. Med en personlighet som utmärker sig, en avslappnad stil och attityd, är det lätt att ta Sveriges senaste världsstjärna till hjärtat.
Ja, vem är den här killen? Efternamnet skvallrar om nederländskt påbrå och visst är det så att 24-åringens farfar kommer från den där av havet utsatta landplätten vi lite slarvigt kallar Holland.
Uppvuxen i Trollhättan, i skuggan av lokala storheter som de omtalade fallen, gamla Saab-fabriken, fotbollsspelaren Håkan Mild (dessvärre minns man kanske mest straffmissen i VM-kvartsfinalen mot Rumänien 1994 när man tänker på Håkan) och artisten Peter Le Marc. På cv:t finns förutom själva skridskoåkandet också otippade talanger som ultralöpare, bandyspelare och amatörgitarrist för att nämna några.
24-åringen har profilerat sig som en lite udda fågel. Atleten som, när SVT var på besök förra hösten, ger sig ut på en 30-kilometerslöpning i jeansskjorta och mysbyxor och efteråt bjöd på en minst sagt remarkabel intervju.
Vi snackar om grabben som trycker i sig en kebabrulle i krogkön och en påse gifflar inför träningspasset. Klart att en sån figur går hem i stugorna. Inte minst i en sport där vi sett norrmän och nederländare tokdominera i årtionden.
"Jag gillar inte att göra intervjuer", hävdar han medan varje bokstav som yttras skvallrar om motsatsen.
Efter OS i sydkoreanska Pyeongchang 2018 – där Nils slutade på 14:e plats på 5 000 meter – försvann han från idrottsscenen. Han ryckte i stället in på jägarförbandet i Arvidsjaur, men målet var redan utstakat: VM i Heerenveen 2021.
"Det var i viss mån dumdristigt och en plan som höjde ögonbryn. Men för mig kändes det genomtänkt och klokt", sa Nils van der Poel i en intervju med SVT Sport inför mästerskapet.
Utbildningen till signalist i jägarplutonen i norr var fysisk och oerhört krävande. Trots det tyckte Nils van der Poel att kraven kunde varit ännu tuffare. Han var besviken när övningar ställdes in på grund av kyla och lämnade aningen besviken krigsmakten med toppbetyg för att bli skridskoåkare igen.
Två VM-guld och ett världsrekord senare är det bara att ta plats i skolbänken igen. Armand Duplantis sexmetershopp och raketfärd mot stjärnorna fick oss att nicka igenkännande till termer som leg-drop, volzing och swing. Nu är det skridsko som diskuteras och avhandlas på arbetsplatserna i landet.
Jag kan inte säga att jag såg det komma. Men häftigt är det.