Christer Gustafson, 46, fick under hösten frågan om han ville bli tidningens nye sportchef, men svaret var inte alldeles givet.
– Jag var inte alls förberedd när jag fick frågan och funderade ett tag om det verkligen var läge att ta ett steg och en utmaning till med tanke på hur mitt år hade varit, säger han.
Ditt 2020 var, vid sidan av coronapandemin, minst sagt omtumlande.
– Jag kan knappt sätta ord på det. Året började i ett totalt kaos. Jag minns knappt de första månaderna. De är fortfarande lite dimmiga, säger Christer.
Inom loppet av bara några månader gick mamma Kersti och mormor Maj-Britt bort.
– Mamma och mormor bodde i Gusum i varsitt hus, där mamma alltid fanns nära mormor och hjälpte henne med det mesta, men när mamma dog drogs allt bort i ett enda svep. Jag försökte mitt i min egen sorg stötta min 100-åriga mormor så det gott gick samtidigt som man skulle fixa med allt det praktiska efter mamma och också jobba, säger Christer.
Mormor Maj-Britt avled drygt fyra månader efter mamma Kerstis bortgång.
– Allt började om igen. Man kopplade på något som gjorde att man orkade ta allt ett varv till, men det var ett riktigt tufft halvår.
Året slutade så mycket bättre, när han flyttade till Motala och köpte hus med sin sambo Karolina i december och tackade ja till jobbet som sportchef.
– Du får kanske bara frågan en gång. Jag skulle säkert ha ångrat mig om jag inte tog chansen.
Christer Gustafson har varit en del av NT-sporten i drygt 25 år. Han praktiserade 1994, frilansade under några år och blev anställd 1998. Han tillhör, som han själv säger, en del av inventarierna på sporten, men han känner sig långt ifrån det.
– Jag är plötsligt den, av oss fem på redaktionen, som varit längst på sporten. Jag ser mig fortfarande som den unga och nya killen, som kom in lite från sidan en dag och plötsligt fick ett jobb, säger "CG", som i dag leder en sportredaktion på fem personer och levererar nyheter, matcher och reportage till NT och Folkbladet.
Tim Södergren, känt namn från Folkbladets sportsidor, är det senaste namnet in i gänget med Johny Daagh, David Iwung och Kenny Wiis.
Tröttnar du aldrig på sport?
– Jag har aldrig känt det så. Ibland har jag kanske funderat om det är sport jag ska syssla med hela livet, men aldrig tröttnat. Det finns hela tiden en variation i det vi gör och den ena dagen liknar sällan den andra. Det kommer ständigt nya vinklar och nyheter, som skapar puls och spänning, säger Christer.
– Det är inte samma jobb längre som det var när man började. Vi lever i en ständig deadline i den digitala världen, där det gäller att vara på tå hela tiden. I dag är det också så mycket mer än själva skrivandet för en artikel. Det är live, foto och podd.
Det passar onekligen dig, som måste ha Östergötlands flinkaste fingrar över ett tangentbord.
– Det där sista får stå för dig, men det är klart den här utvecklingen har inte varit negativ för mig. Många av de saker jag är bra på spelar mig i händerna... Jag är snabb och har koll, när det kan vara som mest rörigt och stressigt runt omkring mig.
Finns det en risk eller en chans – det beror ju på hur man ser det – att det blir mer Öster och Leksand, som är dina favoritlag, i bevakningen nu?
– Jag får nog svårt att motivera mer av de två lagen på våra sidor.
Favoritlag kan annars vara ett känsligt ämne inom sportjournalistiken.
– Jag investerar ingen känslor i mitt jobb. Jag blir glad, när det går bra för våra lag, men står inte och faller i mitt uppdrag med ett supporterhjärta. Jag ser bevakningen med nyktra och neutrala ögon.
Vad ska du sätta för prägel på sportbevakningen?
– Vi ska fortsatt vara bäst på den lokala idrotten, utveckla vår digitala satsning och vara än närmare i vår bevakning av våra elitlag, som nu får sällskap av IFK Norrköpings damer i Elitettan. Vi ska också försöka skapa fler mänskliga möten på våra sidor.
Din egen drömrubrik för 2021?
– Publiken är tillbaka på arenorna. Det har varit ett annorlunda år på många sätt, men att gå till en tyst och öde arena och se en match med IFK Norrköping, Vita Hästen eller Dolphins har varit oerhört konstigt. I dag har man vant sig, reflekterar knappt över det och gör sitt jobb, men upplevelsen är långt ifrån densamma. Fansen och publiken är själen i idrottens värld. Jag, precis som alla andra, längtar tills allt kommer igång igen.