Fram till de här raderna knattrats ned på datorn, något dygn före torsdagens publicering i papperstidningen, har vi ännu inte behövt läsa om något fläskigt dopingavslöjande, blodiga kanyler på hotellrum eller vanligtvis halvmediokra atleter som, fullpumpade med otillåtna preparat, gör sina livs bästa tävlingar.
Tack för det.
Inga dopade Ben Johnson á la sommar-OS i Seoul 1988 eller snorig Johann Mühlegg i Salt Lake City 2002. Ingen kioskvältare ens i närheten av attacken skridskostjärnan Tonya Harding iscensatte mot konkurrenten Nancy Kerrigan inför OS i Lillehammer 1994, då hon betalade råskinnet Shane Stant en okänd summa pengar för att hindra Kerrigans deltagande.
Stant skadade Kerrigan genom att svinga en teleskopbatong mot amerikanskans knä efter ett träningspass i Detroit, men trots smärtorna tog hon sig mot alla odds till Norge och ordnade silver i finalen. För rivalen Tonya Hardings blev spelen ett hejdundrande fiasko. Ena skosnöret på skridskon gick av och hon slutade sist av alla. Lite senare dömdes hon för inblandning i misshandeln, spelade in porrfilm och föll till slut i glömska hos den amerikanska idrottspubliken.
Så kan det gå.
Kan man hoppas på att idrottsvärlden blivit renare, att de tävlande är mer noggranna med vad de stoppar i sina kroppar och att tränare, managers, agenter och överledare till slut insett att genvägar till framskjutna placeringar i slutändan riskerar att kosta mer än vad de smakar?
Jag vill inte vara surpuppan på after-skin men det vore naturligtvis närmast oansvarigt naivt tro att skandalernas tid är över.
Och vi har ändå fått se några försök till fusk och diverse utbrott på tevebilderna från Kina.
Vår dubble guldhjälte från Trollhättan, Nils van der Poel blev skogstokig när holländarna (nederländarna?) försökte manipulera ismakarna inne i skridskoarenan i Peking för att förmå dem att göra is som skulle passa "de oranje" extra bra.
"Det här är den största skandalen i vår sport. Vi har haft våra dopingfall och jag ser inte att det här är mindre allvarligt", röt 25-åringen som plötsligt visade upp en helt ny sida av sin karaktär, långt från den västgötska solstråle i mysbyxor som vi fått bekanta oss med i gemytliga intervjuer tidigare.
Sedan skrinnade han ut och satte nytt världsrekord på 10 000 meter, krossade konkurrenterna, slängde munskyddet och tog flyget hem till Sverige.
Ett annat topplock som rök satt på skiddrottningen Therese Johaug, som efter stafetten förra lördagen skällde ut finskan Johanna Matintalo efter noter mitt under loppet för att denna vid upprepade tillfällen trampat på norskans skidor.
Fast allra mest underhållande är norska backhopparnas anklagelser mot tysken Karl Geiger.
Denne ska, enligt norrmännen, ha tävlat i en alltför stor tävlingsdräkt och på så vis åtnjutit fördelar och plockat bronsmedaljer han inte gjort sig förtjänt av.
En av de norska backhopparna, Halvor Egner Granerud, anser det vara bevisat att Geigers dräkt sticker ut mer än tre centimeter från kroppen vilket är mot reglerna eftersom "extratyget" ger längre luftturer. Detta efter att ha studerat foton från Geigers landning under lupp.
Tysken själv slår ifrån sig:
"Positionen jag blev fotograferad i, det är inte en normal position. Jag jublade över mitt hopp och böjde mig ner, då kan alla dräkter se ut så", förklarade tysken.
Det eventuella fuskandet kan ha tagits till nya höjder.