Håll med om att det är något vansinnigt befriande, fräscht och hälsosamt med friska vindar.
Ni vet den där känslan när det lite instängda äntligen kan vädras ut, golven moppas, bokhyllan dammas av och sängen bäddas ren med nymanglade lakan (okej, det är ingen som manglar längre men du vet säkert vad jag menar här).
Luften blir lättare att andas igen och livet i stort tenderar att bli både trevligare och mindre komplicerat.
Jag förmodar att det som skett och fortfarande sker på det som till alldeles nyligen hette Östgötaporten är en liknande reningsprocess.
Hårda ord och svavelosande kommentarer har bollats runt som illa riktade utsparkar inför chockade och plågade IFK-vänner under ett par veckors tid. Frågan alla har ställt sig: Hur kunde det här hända i min klubb? I mitt Peking?
Med ett helt gäng populära och välmeriterade trotjänare som lämnat, en ny tränare sedan snart två veckor och nu förmodligen också snart en ny ordförande hos de trettonfaldiga svenska mästarna finns det av givna skäl ett och annat frågetecken att räta ut framöver.
Jag undrar hur tankarna går hos Rikard Norling, den 49-årige tvåbarnspappan som så här långt elegant har parerat alla jobbiga frågor från media och supportrar. Den tidigare Malmö- och AIK-tränaren har med en avslappnad attityd och prestigelös framtoning redan gjort sig populär i fotbollsstaden Norrköping och framstår, tycker jag, som en synnerligen behaglig och tillmötesgående ledare. Han gullar med lokalpressen och flirtar med framtida publiken genom uttalanden som "vi kan vinna guld".
Det ska bli mycket intressant att följa hans arbete i Norrköping.
I tidigare klubbarna har det inte funnits utrymme att sänka garden. Malmö FF och AIK är helt andra föreningar att basa över än familjära IFK Norrköping. I Östergötland blir Norling aldrig granskad, ifrågasatt eller kritiserad på samma sätt som kollegerna i någon av storstadsklubbarna.
Kan den där öppenheten som Norling och hans team bjussat på i vinter fortsätta också när det blir skarpt läge?
Under Jens Gustafssons styre blev IFK Norrköping till slut ett närmast slutet sällskap och, frivilligt eller ej, gjorde man ett avståndstagande gentemot sina fans och följare. Situationen blev naturligtvis ohållbar. Just det misstaget har jag svårt att se att Norling ska upprepa.
Jag läste i en intervju med den i somras sparkade AIK-tränaren att han inför nya jobb läser in sig på olika forum för att skapa sig en bild av vad som väntar på nya arbetsplatsen. Vet inte om just det är kutym inom branschen, men det lät i alla fall vettigt och smart.
Genom supportrarna har man en direktlina rakt in i klubbhjärtat och goda möjligheter för efterträdaren att inte göra om företrädarens eventuella tillkortakommanden. På köpet får man en vink om ur vindarna blåser i just det sällskapet.
En ny röst högst upp i hierarkin känns nödvändig om hela bygget ska få den där fina finishen. Peter Hunt har varit ovärderlig under åren då IFK förvandlades från en medioker superettanklubb utan pengar till en position den maktfaktor man är i dag. Det var Hunts hårda nypor och affärssinne som banade väg för Kamraterna men priset betalades med ett okänt antal trampade tår på och till slut blev det omöjligt att sitta kvar.
IFK behöver nåt nytt på toppen, en ny framtoning och en ny ordförande som kan förvalta arvet efter den på så många plan framgångsrike Peter Hunt.
Det är med andra ord hög tid att sätta städpatrullen i arbete.