Den tyska dokumentären "Världens historia: München 1972" som just nu visas på SVT play väcker många frågor. Det är i de här dagarna 50 år sedan åtta palestinier från terrorgruppen Svarta september attackerade OS-byn i München och mördade elva israeliska atleter, samt en tysk polisman.
Den välgjorda miniserien i två delar skildrar de blodiga, men också smått bisarra, sidorna av händelserna i september 1972.
Gisslandramat inträffade mitt under sommarspelen och pausades bara tillfälligt när läget var som mest kritiskt. Trots allt hade åtta terrorister tagit befälet över OS-byn och man hotade med massaker om inte Israel frigav 234 palestinska fångar.
Israelerna förkastade snabbt alla krav från Svarta september och beseglade därmed sina fångade landsmäns öde.
Tyskland, som ville putsa upp sin sedan kriget skamfilade fasad, tycktes närmast ointresserat av att lösa konflikten i OS-byn och säkerhetstänket i OS-byn var obefintligt.
Spelen skulle fortsätta – till vilket pris som helst.
"The show must go on", förkunnande IOK-basen Avery Brundage muntert, dagen efter slakten på militära flygbasen Fürstenfeldbruck.
Dit hade terrorister och gisslan förpassats med helikoptrar för att kunna flyga vidare till Libyen där förhandlingarna mellan Israel och palestinierna planerades fortsätta.
Det stora Lufthansa-planet stod redo på Fürstenfeldbruck, men terroristerna fick panik när man insåg att det inte fanns en kotte ombord (ingen besättning eller flygpersonal) på kärran som skulle ta dem till Nordafrika.
Istället utbröt skottlossning på start och landningsbanan och i takt med att flera av terroristerna sköts ihjäl blev situationen bland palestinierna alltmer frustrerad. Det hela slutade med att man dödade sin gisslan. Några dog av den handgranat som kastades in i ena helikoptern, övriga sköts ihjäl.
Totalt fem palestinier dödades av säkerhetsstyrkorna, tre överlevde och greps.
Trions fångenskap blev dock inte långvarig. I oktober samma år kapades ett annat Lufthansa-plan av andra palestinska terrorister som krävde att de tre överlevande från München skulle friges.
Sagt och gjort. Mördarna kunde återvända hem och vad som framgår av dokumentären lever samtliga än i dag.
En av dem, Mohammed Safady, säger i dokumentären att han inte ångrar någonting – även om han saknar sina döda kamrater.
Mest anmärkningsvärt var emellertid att OS fortsatte som om ingenting särskilt hade inträffat. OS-fanan hissades visserligen på halv stång, men i övrigt var det business as usual.
Ulrika Knape vann guld i simhopp och Ragnar Skanåker briljerade i skytte. Rubrikerna i svensk press handlade annars mest om Kung Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath hemliga dejt på nattklubben Bar Kinki i München. Bilder från det romantiska mötet läckte ut och spreds i världspressen.
Nio mördade israeliska idrottsmän var liksom inte lika intressant.
Attacken mot OS-byn följdes av en orolig tid. Israeliska Mossad fick skulden för en rad mord på arabiska höjdare i Italien, Frankrike och på Cypern. Dödandet fortsatte.
Därefter förpassades historien till arkivet.
""Var någonting vunnet med Svarta september-attacken? Som jag ser det: Nej", säger brittiska journalisten Gerald Seymour i dokumentären.
Seymour rapporterade direkt från München 1972.
"Gynnade det någon? Nej. Och flyktinglägren i Palestina finns fortfarande där, 50 år senare."