Under mina drygt 50 år som sportjournalist har jag nämligen aldrig ”ritat ner” en rad i tidningen om beachvolleyboll. Jag har heller aldrig sett en hel match, men nu efter EM i Tyskland, är jag fast.
Två 20-åringar, David Åhman och Jonatan Hellvig, har trollbundet oss under en hel helg. Till slut stod de överst på prispallen som EM-guldmedaljörer efter att ha krossat det tjeckiska paret Ondrej Perusic, 27, och David Schweiner, 28, i finalen, framför en entusiastisk tysk publik som mer och mer tog de svenska ungdomarna till sina hjärtan.
Grabbarnas bästa insats var nog inte i finalen utan i semifinalen. Där stötte man nämligen på den norska OS-guldduon Anders Mol Berntsen och Christian Sörum Sandlie. Norrmännens meritlista är lika lång som min julklappslista, fyra EM-guld, ett VM-guld och så då OS-guldet i Tokyo. Dessutom etta på världsrankingen.
Men inte skrämdes två 20-åringar av meritlistan. Det skulle avgöras på planen. Och som de gjorde det, trots sex tappade matchbollar i andra set körde man över norrmännen i avgörande set.
Många har sagt att de här två grabbarna kom från intet och slog sig fram till guldet. Men så är det inte, deras meritlista är redan diger eller vad sägs om guld i ungdoms-OS, U18-EM, U20-EM, U 22-EM och U21-VM. VM-guldet var för övrigt första VM-medaljen någonsin för svensk volleyboll. Nu kan de alltså också lägga till sitt första seniorguld och tillika Sveriges första EM-guld i sporten.
Beachvolleyboll har jag alltid ansett vara en strandvariant av volleyboll. Bara två spelare, mot sex i vanlig volleyboll, och dessutom ett underlag, sand, som verkar väldigt svårforcerat och kräver enorm fysik.
Visst har jag försökt spela på badstranden vid några tillfällen, visst har jag sett att det finns en del banor i Folkparken i Norrköping och visst har jag läst om att KFUM Norrköping ibland anordnar sommarturneringar i sporten.
Men jag har aldrig tänt till, förrän förra helgen. Beachvolleyboll visar sig nämligen vara en suverän TV-sport, ungefär som man fastnat för curling tack vare de fina TV-sändningarna.
Det mest spännande med de här grabbarna är att de utvecklat en helt egen spelstil i sporten. Deras säregna stil går under benämningen ”swedish jump-set” och går ut på att de rör sig betydligt mer på banan än konkurrenterna.
2018 inleddes de här två grabbarnas samarbete. David är nämligen från Umeå och Jonatan uppväxt i Lidingö. Båda började med volleyboll tidigt, men 2018, inför U 18-EM, parades de ihop av förbundskaptenen och det blev succé direkt. På den vägen är det…
Nästa mål för grabbarna är OS i Paris 2024.
– Målet måste naturligtvis vara guld där också, men frågan är nu om vi kommer att bli lästa av övriga länder eftersom vi spelar en lite annorlunda beachvolleyboll, säger de båda.
I och med EM-guldet hoppas nu grabbarna också att sporten ska få ett uppsving i Sverige. För det var länge sedan någon pratade om beachvolleyboll i Sverige, ja vad jag kan minnas var det vid OS 2000 och 2004 då två herrar vid namn Björn Berg och Simon Dahl huserade lite i spalterna. Deras främsta framgång kom i Aten där de tog sig till åttondelsfinal, men föll mot ett spanskt par. Berg bytte sedan partner till Robert Svensson och dessa två kom att bli Sveriges främsta beachvolleypar åren 2005 och 2006 där de noterade fina placeringar i bland annat världscupen.
För ett par veckor sedan skrev jag ”att svensk friidrott verkar må bra”. Tja, efter att ha följt EM känner jag inte riktigt samma sak. För i de s k friidrottsgrenarna tar vi bara två medaljer (Armand Duplantis i stav och Thobias Montler i längd), i övrigt är det gångaren Perseus Karlström som fixar ett silver också.
Fyra medaljer på 51 aktiva kan inte vara godkänt. Visserligen noterade vi en del retsamma fjärdeplatser men fortfarande är det medaljerna som räknas.
Ta diskuskastarna Daniel Ståhl och Simon Pettersson exempelvis. De blev bara fyra och femma i tävlingen trots att längderna var ganska blygsamma. Ingen kastare exempelvis nådde över 70 meter. Daniel och Simon kanske ska återvända till Norrköping, där trivs de ju enligt egen utsago bra och kastar över 70 meter.
Jag vet inte riktigt vad som händer i IFK Norrköping. Nu har man bytt ut både fem spelare och tränaren i sommar, men inget verkar hjälpa. I förra veckan sa till och med lagkapten Linus Wahlqvist Egnell i en Folkbladet-intervju ”att vi nog i första hand får rikta in oss på att säkra nytt kontrakt i höst”.
Frågan är – grejar man det?