Sällan eller aldrig är fotbollspubliken lika röststark som när favoritlaget gjort mål eller är på väg att vinna. Inget konstigt med det naturligtvis.
Men läktarsånger har inte alltid varit ett givet inslag på svenska arenor. Det är såklart svårt att exakt datera när svensk fotbollspublik gick från traditionella hejarramsor á la "Heja, heja, friskt humör..." till organiserad körsång, men inspirationen kom i alla fall som så många gånger förr från den engelska ligafotbollen som introducerades i svenska hem redan på 60-talet via Lars-Gunnar Björklunds långkörare "Tipsextra" i SVT.
Böljande publikhav på ståplatsläktare i London, Manchester, Liverpool eller kanske Wolverhampton fick mången svensk att ta engelsk fotboll till sitt hjärta och tiotusentals fotbollsintresserade (och för all del en icke oansenlig del öl-fantaster som passade på) reste över Nordsjön för att själva få uppleva magin på Highbury, Stamford bridge eller Old Trafford.
För majoriteten av oss var det nog i första hand den häftiga läktarkulturen som lockade mest.
Så när började svenska fans sjunga på riktigt hemma i Sverige?
Hammarby vill förstås gärna ta åt sig äran och kan till och med presentera ett historiskt datum: 27 augusti 1970. Hemmamatchen mot Åtvidaberg finns noga beskriven i Jonas Cederquist och Magnus Hagströms utmärkta bok, "Hösten 70".
Saxat därifrån:
"När Tom Turesson satte 1–0 ställde vi oss upp och körde igång. Det var lite nervöst i början, men med mer öl i kroppen och med gemensamma ansträngningar fick vi igång den första sången som slog mot Söderstadions betong: Na-na-na-na, na-na-na-na, he-e-ej Hammarby!"
Enligt fotbollsforskaren Torbjörn Andersson, som citeras i samma bok, var det ingen tillfällighet att just Hammarby var pionjärer på det här området.
"På Södermalm fanns en urban tyngd med pilsnerhak och arbetarklassprägel, och att det krävs en “viss mängd öl-typer” för att våga starta spontan sång från läktaren. Allt detta fanns hos Hammarby", hävdade Torbjörn Andersson.
Den svenska hejarklacken hade däremot funnits i många år innan Söderstadion började bröla.
När Olympiska sommarspelen arrangerades i Stockholm 1912 stöttade den amerikanska truppen på plats sina friidrottare med ramsor och pepp. Den långa båtresan över Atlanten påstås ha svetsat samman truppen från det stora landet i väster och skapat en alldeles speciell gemenskap och samhörighet.
På Stadions läktare snappade svenska skolungdomar upp detta högljudda, kollektiva uttryckssätt och inom kort föddes den första svenska hejarramsan i de på den tiden omåttligt populära skoltävlingarna; "R, R, R, E, E, E, A, A, A, L, L, L – Real, Real, Real" som myntades på Norra Real anses vara först.
Hur som helst.
Nymodigheten spreds snabbt som en löpeld och via skolorna vidare till den organiserade fotbollen. Skolorna i Stockholm kunde stötta Djurgården, AIK eller kanske Marieberg och i Norrköpings stod det "Högre allmänna läroverket" (idag De Geergymnasiet) väldigt nära IFK Norrköping.
Det dröjde ändå flera decennier innan sången började höras på hemmastå på Norrköpings matcher. Numera insomnade "The Lords" gjorde ett försök på 1990-talet innan Peking Stars blev Peking Fanz 1997. Då tog sjungandet fart även på gamla Idrottsparken.
Åskådaren hade plötsligt blivit aktör och fotbollsupplevelsen växte enormt vilket också kom att avspegla sig i ökade publiksiffror på de flesta större arenorna i landet.