Ett av de papper som är fäst över Janne Anderssons skrivbord är daterat 3 januari 2014.
Rubriken: "Målsättning för IFK:s tränarteam".
Den fetade texten under: "Vi ska närma oss/nå toppen av allsvenskan under de kommande tre åren".
Längst ned på pappret listas hur målet ska nås: Färre insläppta mål, fortsätta utveckla passningsspelet och öka individuella spetsegenskaper.
– Jag tittar på lappen varje dag, säger Janne Andersson och lämnar kort omklädningsrummet för intervjuns första kopp maskinkaffe.
18 september 2015 är IFK Norrköping en underhållande och farlig utmanare att lyfta Lennart Johanssons pokal.
Stolparna på pappret har blivit verklighet men det krävdes ett jobbigt 2014 – eller som Janne Andersson kallar det: "Ett ombyggnadsår".
– Vi har jobbat så in helvete med vårat passningsspel. Vi vill släppa in färre mål, visst det kan man göra genom att parkera bussen men vi vill också ha ett eget bra passningsspel. Det är ingen slump eller tur att vi är på övre halvan men det här är idrott, man vet aldrig, menar IFK-managern.
Som får frågan om sin egen framtid på Nya Parken innan han hunnit ta en andra klunk ur sin rykande Bazinga-mugg. 52-åringen skrev på för tre nya år i mars 2013 och går således mot sitt sista år.
– Jag kan inte säga till klubben att jag vill vara här. Vi får se, säger hallänningen försiktigt.
Men du har inget kasst förhandlingsläge?
– Jag känner ett jäkla stöd och har aldrig ångrat att jag tog jobbet. Att efter fem år få frågan om jag kommer förlänga är ett erkännnade. Jag ser inget stopp i IFK och ser inte bara till nästa år.
Du är inte klar?
– Nej, då hade jag sagt det. Här finns några enorma utmaningar för IFK. Nu har vi jobbat upp oss. När jag kom 2010 var det superettanklubb som gått upp i allsvenskan med en bra historia. Nu är vi ett allsvenskt lag som byggt upp någonting. Utmaningen är att kunna ta ett steg till.
Ut i Europa?
– Jag var där tre gånger med Halmstad. Vi slog ut Benfica och Sporting, det är en jäkla häftig grej. En jäkla erfarenhet. Att komma ut ditt är ett inre mål. Jag ska inte säga att vi siktar mot Europa, första steget är att klara av ligga på en bra nivå.
För ditt eget välbefinnande behöver du inte skriva ett längre avtal.
– Någon gång tar det slut. Jst nu ser jag inget stopp i IFK men klubben måste veta vad de vill och jag tänker inte bara nästa år. Jag har skrivit kontrakt med spelare över nästa år i min roll som manager.
Andersson tar fart mot kaffemaskinen igen när samtalet glider in på guldstriden. Sju matcher kvar. Närmast väntar två hemmamatcher på fyra dagar. Om IFK-managern bubblar av förväntan inombords döljer han det väldigt bra.
Förmågan att nollställa sig är en framgångsfaktor som använts av såväl Andersson som IFK-spelarna.
– Elfsborg vann SM-guld för tre år sedan. Vem minns vem som ledde i omgång 23? Det är ganska ointressant, men vi vet vilka som vann när det var slut, utvecklar Andersson.
– Det kanske är jättetråkigt men jag fungerar så. Det är Sundsvall som gäller nu. Metodiken och tänket är att vi har match på söndag.
SVT-profilen Daniel Nannskog som besökte och ledde en IFK-träning i veckan för Fotbollskvälls räkning menade att IFK-managern skulle få ett ännu starkare supporterstöd om han pratade i guldtermer.
Andersson håller inte med.
– Skulle jag tro att vi blir bättre av att jag säger att vi tar guld skulle jag säga det. Sen förstår jag fansen. Jag följer Drott. Där är jag supporter. Jag spekulerar och vet att vi ligger sist efter två matcher och möter Karlskrona på söndag och behöver vinna.
Är det inte svårt att dra gränsen?
– Det här är mitt jobb. Min lidelse. Mitt kall. Varje vaken minut ägnar jag åt IFK.
Men du lider ju med Drott också?
– Ja, men jag har inte all kunskap. Jag kan inte påverka det, det handlar oerhört mycket om vad jag kan påverka. Tänker jag på ett visst sätt kan det få effekt på andra människor. Ligger jag hemma och tänker på Drott hjälper det inte ett skit. Där har jag alla supportertendenser.
Det har blivit en vanlig syn att Andersson sjunger, spexar och firar lika intensivt som spelarna efter slutsignalen.
– Det är viktigt för mig. Och lika viktigt är det att stå längst fram när vi förlorar. Jag kliver aldrig undan och skyddar mina spelare in i döden. Jag är ju en del av laget. Har man chansen att tacka så gör jag det. Jag har hela tiden känt stödet, sen om man gillar mig som person är ganska ointressant. Jag firar mycket för supportrarnas skull.