Allsvenskans rankas som Europas 23:e främsta av Uefa, det europeiska förbundet, genom ett komplicerat räknesystem som sannerligen inte är något behagligt tidsfördriv för den otålige hobbymatematikern.
Vi snackar koefficienter hit och dit i ett sanslöst virrvarr.
Nåja, hur som helst är vi lägre rankade än exempelvis Danmark, Israel och Cypern, men kan trösta oss med att Polen, Kazakstan, Moldavien och några andra – mestadels blåbär i öst om vi ska vara ärliga – trampar runt i vårt blågula bakvatten.
Alltid något.
Ett fiffigt sätt att avancera på listan – och i förlängningen få ut fler svenska lag i internationellt cupspel – är att nå framgångar i Europa, så håll för all del en tumme för Malmö, AIK och Djurgården som på torsdagskvällen drabbar samman med Luxemburgs, Nordmakedoniens och Rumäniens hopp. Det vill säga Diddeleng, FK Shkëndija och Sepsi OSK Sfantu Gheorghe, klubbarna som såklart mer än gärna sätter krokben för våra kvarvarande representanter i turneringen.
På den tiden jag själv var tillräckligt ung för att spela organiserad fotboll i något av distriktets ultimaserier var motstånd av den här kalibern rena munsbitar för svenska lag men tiderna har som bekant förändrats – och i svensk fotbolls fall kanske inte just till det bättre.
Eller rättare sagt: Innan de stora pengarna gjorde entré i europeisk klubbfotboll kunde svenska lag konkurrera med de allra bästa. På 70-talet manövrerade amatörerna i Åtvidaberg ut engelska storlaget Chelsea och sände chockvågor genom giganten Bayern München som med minsta marginal överlevde två tuffa holmgångar mot östgötarna i Europacupen för mästarlag.
Vi ska naturligtvis inte heller glömma Malmös final i det som i dag heter Champions league. 1979 var året och Nottingham vann med 1–0 över ett skadeskjutet Bob Houghton-tränat skånegäng.
På 80-talet fanns jag rätt ofta på plats på Ullevis betongläktare när IFK Göteborg radade upp bragdmatcher i gamla Uefa-cupen (laget vann turneringen 1982 och 1987) och senare Champions League. Det var en tid då det kändes helt normalt att svenska byggjobbare, rörkrökare eller vad det nu kunde handla om svidande om till blåvitrandig uniform och skojade med stjärnorna i Inter, Barcelona eller Manchester United.
De senaste åren har svenska klubblag inte skördat några större framgångar i det internationella cupspelet. MFF har förvisso lyckats ta sig in i penningstarka Champions leagues gruppspel några gånger men samtidigt fått rejält med stryk av de skyhögt högre rankade motståndarna.
Tyvärr är det nog bara att glömma svenska cupframgångar typ dem vi applåderade på 70- och 80-talet. Skillnaderna (läs; resurserna) har blivit så ofantligt stora mellan Europas superligor och kontinentens fattigare klubbar.
Senaste gången IFK Norrköping spelade i Europa var förresten 2019 då Jens Gustafsson-coachade Peking förlorade mot israeliska Hapoel Beer Sheva med sammanlagt 2–4.
Låter det deppigt?
Då kan vi i stället glädja oss åt det grundmurade intresse som finns för vår inhemska fotbollsserie. När det kommer till att skapa publikfester på arenorna är det nämligen inte så många som slår oss på fingrarna.
Storleksmässigt hamnade gamla fina Allsvenskan på elfte plats i en europeisk kontext. Endast de allra största fotbollsnationerna drar större publik till sina ligor. Något finns uppenbarligen här, även om vi halkat efter övriga Europa rent sportsligt.